Sorg - och glädje
Min svägerska dog i tordags och lämnade en bedövande sorg efter sig. Är man svårt sjuk är döden en realitet men ändå lika obegriplig att hantera när den väl inträffar. Särskilt som min svägerska var relativt ung, egentligen en de yngsta av alla släktingar i det ledet. Hennes första barnbarn ska döpas relativt snart och minnet av det lilla barnet fick hon i alla fall med sig in i tunneln, där hennes sista leende antydde det outsägliga mötet, som så många har vittnat om. Jag har själv träffat ett par som blivit tillbakaryckta och fått leva ett tag till - trots att de helst velat dras vidare in i ljuset: Ja, Herre, tag du mig i dina armar.
Ja, vad gör man? Naturen kan vara ett sätt att gå in i för att på perspektiv på tillvaron. Och den underbara vår som just nu fyller snart sagt varje vinkel och vrå med skiraste grönska och blommande buskar och träd, kommer som en tröstens läkande hand. Sorgen har inte ensamt regementet över oss även om den är nödvändig för att åskådliggöra en del av kärlekens natur.
Tillbaka till Trönninge ängar: Här ståtar grågåsen med majestätisk hållning omgiven av en kricka och en skrattmås.
En ståtlig brushane, ensam i sitt slag, utstrålar också på ett självklart sätt naturens styrka: inga kompromisser här inte!
En liten grupp bläsänder försörjer sina magar med den första vårgrönskan - det är bråttom att bygga upp sin energi för en längre flytt till taigans vattendrag.
Strax intill håller några grönbenor till och letar föda.
Jag tror de får sällskap upp till taigan med många andra som denna dag förbereder nästa etapp av det enda tänkbara alternativet - att föröka sig och skapa nytt liv på det att evigheten ska kunna begripliggöras. Det är en viktig uppgift som läggs på våra flygande vänner, som man gott kan se på: de varken sår eller skördar. Och likafullt saknar de inget.
Kommentarer
Trackback