Hans Johansson

Jag tror det är kylan som drar ner humöret. Senaste tiden har varit lite deppig och förevändningarna för att vila middag i tid och otid är återkommande. Visserligen har jag alltid sällskap av två mycket kärvänliga pudlar, som söker närhet men det är ändå lite onaturligt att slumra en stund efter varje hundpromenad. Men det är kylan jag vill undkomma. När jag ska köpa en jacka, vinter eller sommar spelar ingen roll, ska det vara med kapuschong. Även blåsiga sommardagar är det gott att ha något som täcker nacken.

 

Solen försöker då och då bryta igenom men i bästa fall blir det en påminnelse om att den ändå finns.

 

Jag blev osäker på om kapuschong stavas med sch eller ch. Ordlistan är entydig: sch - trots att ordet närmast härstammar från franskans capuchon (den del av en munkkåpa som används som huvudbetäckning). Men kollar man på Google, får man 60 900 korrekta träffar på stavning med sch men hela 76 500 på kapuchong med ch.  

 

Nå, denna anordning tjänar som vindskydd och värmekälla när Glommens utflatade landskap ger fritt spelrum  för både västlig havsvind och ostlig isvind. Och den ostliga vinden dominerar denna vinter. Inuti kapuschongen spelar ett antal mästare: för ögonblicket får jag underhållning av Haydn, Elgar, Mozart, Bach, Bruckner och Mendelsohn men även av modernare figurer som Kim Larsen, Vreeswijk och gitarristen Mats Norrefalk. 

Så traskar vi ut i vintern, hundarna och jag. Vi går helst där de har grusat, ett enda halksteg och man ligger i en hög - eller ännu värre, man slänger ut med en arm när fotfästet försvinner och man har skaffat sig en axelskada.  Det vet jag sedan den gången jag behandlades under säkert ett drygt år för frozen shoulder. Jag blev ju bra igen men det var just i ett halksammanhang denna skada uppstod, på ett ögonblick.

 

Naturen har förändrat sig. Ett stenkummel kan, om man vill, föra tankarna till en hop valrossar eller andra arktiska djur, som dragit sig undan något. På stranden är det lättare att gå; det är snöplogen som skapar den där farliga glatta ytan man halkar på. Och sceneriet är omväxlande: i den här naturen h ar man inte placerat ut granar med belysning eller annat sådant: här är det strama former och få färger. En stätta markerar med sitt kryss att en mänsklig hand format ett föremål som underlättare passagen av ett stängsel men annars ser man

 

 

mycket lite av denna mänskliga påverkan. Naturens egen oförutsägbara formrepertoar kan plötsligt få en att tro att ett urtidsdjur har kastat upp sin hotfulla käft - kanske bäst att inte gå nära?

 

 

När vi kommer hem till vår hemmastrand får vovvarna rasa av sig allt koppeltvång och springa sig helt uttröttade. 

 

Och att roa sig med att jaga en kråka piggar upp - jag tror kråkan är med på noterna för det brukar bli några Frolicbitar även till henne.