Cyklistens dilemma

Häromdagen hade jag tänkt cykla till Falkenberg, ca 10 km hemifrån. Lilia vill åka med och vi sporrade våra aluminium/plast springare och satte av. Min elcykel har aluminumram och Lilias elmoppe lyser av blå plast. Cykelbana är planerad men åker man via Morups tånge, den stora kvarnen i Olofsbo camping och vidare genom hela detta småstugelandskap av välskötta anläggningar, kommer man så småningom fram till Sveriges bästa cykelbana. Den går utefter kustvägen mellan Glommen och Söderbro, passerar ett industri- och hamnområde. Den är förhållandevis lättrampad - i synnerhet för elcyklister - som ju strängt taget bara åker med under fejkad trampning - bara för att hålla elsystemet igång.

 

 

Huruvida den är bäst är egentligen en fråga om vindriktning. Blåser det motvind, ja då minskar attraktionskraften. Men skönheten, skönheten - hur är det med den? Jag skulle i så fall vilja framhålla cykelbanan mellan Kullavik och Askim. Den går på en gammal banvall alldeles intill havet och är nog den vackraste jag vet. Men jag har ju inte cyklat till Nordkap - ännu.

 

Men innan vi lämnat Olofsbo bakom' oss, skvallrade mitt bakhjul om att luften höll på att pysa ut. Så var det, och först en och en halv timme senare, kunde jag nå hemmets portar, lätt trött på promenader med elcykel.

 

 

Att hitta en reparationssats var inte så svårt och inte långt därefter hade hålet täckts av en gummilapp. Snart satt bakhjulet på plats igen. Dagen därpå gjorde jag om bedriften och cyklade in i Olofsbo för att eventuellt återfinna min ena borttappade handske. Denna dag var täpporna om möjligt ännu mer välskötta, gräset överallt jämt och smaragdgrönt, precis som i paradiset. Det vardå jag kände de omisskänneliga teckning på en punktering - igen! Den här gången ringde jag Anna, som strax kom med cykeltransporthornen och kunde ta sin åldrande fader och dennes moderna transportmedel hem igen.

 

 

Var det cykelns fel? Eller kinesernas? Man var i alla fall själaglad över att inte ha betalat 16.000 för en elcykel - eller varför inte 26.000.? Eller 37.000:-!? Jodå, fint ska de va' och kostar gör det. Man får hoppas att de verkliga dyrgriparna är försedda med punkteringsfria däck och innerslangar som lagar sig själva. För 10000:- - eller det dubbla borde det vara självklara attribut - men är det inte. Men nu har jag i alla fall ett mycket motståndskraftigt bakdäck av märket Schwalbe och som håller för kraftiga genomslag .

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback