Hans Johansson

I förrgår var jag och sopade igen alla hålen i gräsmattan som de små älsklingarna gjort. Det var inte fullt arton men inte långt ifrån. Och det som en gång var en gräsmatta såg så ombrydd och förnöjd ut. Jodå, där skulle det nog kunna växa lite gräs för rötterna har de pudellika varelserna inte lyckats avlägsna. Planen var att fylla i de porösa f.d. hålen med ny, hemmagjord jord. Men på något underligt sätt var racerbanan lika full med hål igen. De själfulla pudlarna är snarast oskäliga, dvs. de tar inte skäl. Inte ens husses fördedömliga beteende har den minsta betydelse för dem: jag gräver ju inga hål.

Jag får trösta mig med att gräsrötterna står på min sida. Om jag ägnade mig mer åt bollkastning och en massa intellektuella hundfrämjande övningar, skulle de aldrig ha tid att gräva ett enda hål!

Den kära jaga-pinne-leken tröttnar de aldrig på. När vi hållit på en lång stund med att slänga iväg den där träbiten, tog vovvarna själva kommandot och utforskade hela ängen, försvann stundom ur sikte, hoppade över Galtåsbäcken i graciösa flog, långt in i några villatäppor och så ut igen. När jag så ropar Koooom, då far de lågt över gräset och står framför mig med fladdrande tungor och snabb andhämtning och ser mycket nöjda ut. De låter sig snällt kopplas - obegripligt egentligen. Gamle Morris hade satt av i fyrsprång om han misstänkt att han skulle kopplas - om inte husse luktade rökt korv.

Silver är den som lättast gör vad husse säger. Drar inte omkull den gamle mannen och håller sig beskedligt nära sin jordiska mästare när han ger tecken. Det är också hon som proppsar på att få ligga i husses säng och sova rätt som det är. Hon kallas oftast 'den röda'.

Lillasyster Eunice är betydligt mer självständig. När jag släpper dem lösa sätter hon iväg och Silver följer efter. Skulle Silver bli den första utan koppel, inväntar hon alltid syrran - omtänksam, ett bra smeknamnm kunde ju vara ...

Eunice kan lätt dra ner mig om hon vill. Hon kan visserligen 'gå fint' i koppel men egentligen bara på sin egna villkor. Jag får kanske ta rökt korv i alla fall...

Man kan inte säga att fåglarna har svärmat över fågelbordet i vår. Det var mer förra året. En enda steglits har jag sett, sparsamt med blåmesar och talgoxar. Grönfinkarna verkar var största kontingeneten. En rödhake brukar det vara och det är väl samma som återvänt:

Bofinken Knut har också varit synlig, ibland med en annan herrkompis. Har vi tur får vi någon av dem i någon av holkarna.

Här har vi en turkduva. Dem ser man rätt ofta ner i samhället men den här har hittat in i vår trädgård. I Särö hade vi inga sådana rariteter men här är de vanliga, Vi hoppas att det blir fler av denna sort. Har jag någon duvholk? Tveksamt. Men jag har för mig att duvor bygger bo i träd.

Lite skygga är de dock och kommer hundarna ut är det duvan som sticker först. De stora råkorna ger sig också iväg inför de fyrbenta jägarna men inte så långt. En liten bit ut på lekplatsens gräsmatta, i säkerhet på andra

x 

sidan staketet. Skator, kajor och kråkor tillhör också suplikanterna.

Jag har blandat solrosfröna med krossade äggskal. Någon sa' att det kunde vara bra nu i äggläggningstider att fåglarna fick lite kalciumtillskott för sina egna ägg.

Våren har det inte lätt - 18 grader varmt i inlandet med bitande kall dimma i kustnära trakter. Nu hoppas vi på att det blir bättre. Inte minst för att jag idag - som har blivit igår - har skaffat en elcykel. Råd och rön hade synpunkter, handlarna lokalt har lite olika (?) modeller. Men jag inbillar mig att många komponenter är sprungna ur samma fabrik i Kina. De ser i alla fall misstänkt lika ut när man jämför faktablad och annat. Priser mellan strax under sextusen till en bit över tjugo - man kan ju köpa tre billiga för samma som en dyr.