Hans Johansson

Solen har i alla fall kommit tillbaka. Strålknippen reflekteras mot de torra jordytorna som håller gräset i fångenskap. Än en gång har jag lappat ihop grässvålen, fyllt igen groparna som ivriga tassar repat upp, använt den nya kompostjorden. Nu gäller det att hålla en strängt öga på lekbeteenden. Men med tre, fyra graders värme blir det ingen fräs på tillväxten. Ett tjockt lager blötsnö har vi att se framemot i Götaland, säger DN idag. Man tackar.

Släpp hundarna loss, det är vår, om man vill travestera Tage Danielssons filmtitel. De fäster sig inte vid om det är si eller så varmt - de springer av fullaste lycka. Silver med sitt röda halsband är lättast att identifiera. Hon har också ändrat karaktär. Från att mest ha varit intresserad av mat, är hon nu en minst lika ivrig fighter som Eunice. Men Silver har ett lugnare temperament, hon inväntar, "processar informationen" om man så vill.

Där! Vi är strax ner vid stranden- Mellan träden skymtar havet, idag djupblått. Varje dag, kanske varje timme, har sin egen färgskiftning. Den beror på ljuset och också på vinden, som styr vågornas reflexer. Vovvarna, som nu snällt har infogat sig i kopplen, stretar i det höga, gula fjolårsgräset med nosarna in än här, än där. Vildkanin? Träffar de på en liten hög med spillning får det samma effekt som vore det godis. Om jag inte minns fel har jag läst att dylikt kosttillskott innehåller vissa vitaminer. Samtidigt påpekade dottern igår att en människa har flerfaldigt större antal bakterier i munnen än en hund. Så det gäller att se upp med vem som slickar dig om munnen - hustrun eller hunden. Ur bakteriell synvinkel --- nä, nu blev det lite fel. Vovvarnas ömhetsbetygelser är kanske ömhetsbetydelser som håller din bakterieflora i gott  skick.

En tornfalk dyker upp. Fram med kameran. Avståndet är inte större än att det kan bli en hyfsad bild. Plötsligt dyker den ner - spänningen stiger- Är det en liten utmattad småfågel som fått sätta livet till? Men nej, den måste ha klarat sig in bland några taggiga buskar för tornfalken fortsätter sitt ryttlande lite längre bort.

Så är vi nere på den kilometerlånga stranden. Lågvatten, långgrunt, här och var några fåglar som letar efter ätbara småkryp. Ett par råkor går där, svarta och dryga, en bit ut. Eunice rivstartar, hon var först med att få kopplet av, tätt följd av Silver. Vattenkaskaderna sprutar när det ger sig ut i det fotsdjupa vattnet. Retfullt tar råkorna några extra svängar framför nosarna på sina jägare, oåtkomliga för dem som inte kan flyga.

Blöta, sandiga, flämtande - när husse visslar kommer de tillbaka efter att ha sprungit nästan hela stranden fram och tillbaka. Det var så roligt! Kan man ha det bättre?

På hemvägen går det lugnare. vi njuter i solen, nu med vinden i ryggen och värmen från den tjocka jackan är som tryggheten själv. Det är vår. Och plötsligt är de där, de två sädesärlorna. Nu går det fort mot sommaren.