Hans Johansson

Jag har tappat räkningen för vilken dag i ordningen de friska sydväst- /västliga vindarna svept in över stränderna. Men man måste bara ta sig ner till Glumsten och spana. Det var redan ett gäng skådare som skådade över vågkammarna bort i fjärran. Ibland utrop som: "storlabb, ganska långt ut , - - - uppe - - nere --nu går den upp"  för att tala om att den är över eller under horisontlinjen eller synlig och försvunnen i någon vågdal. Det blir ofta mycket spännande. Alla står på en linje bredvid varandra. Alla vill komma i lä bakom det lilla vindskjulet. Står man i ytterändan missar man ofta viktig information. Ofta dränks det sagda i vindens tjut och vågornas fräsande svall.

Det första jag fick bevittna i förmiddags var en havslira som kom in mycket nära, plötsligt var den över oss och när väl kameran fått in den i sökaren, var den redan på väg ut över Kattegatt igen.

Men kameran arbetar snabbt med nästan sju bilder i sekunden. Det blir ganska många, en del bra.

En bredstjärtad labb passerade också men lite för långt ut för att kameran skulle vara till nytta. Stämningen var i vart fall på topp. Vad skulle passera härnäst? En silltrut på väg söderut mot Afrika, kan man tro, spanades in, en smålom likaså. På lite avstånd, viket detta foto är taget på, kan det se ut som om den flyger åt höger. Det är dock åt vänster. I vissa vinklar kan man tro att de utskjutande benen är näbb men då blir man lurad.

Den mest praktfulla flygaren var nog ändå kustpiparen. En av de närstående såg den först och härmade dess läte. Det på på vippen att den satte sig på en sten i strandbrynet men den insåg väl att  det var fejkljud och seglade vidare. Svart armhåla påpekar Fågelguiden - och det stämmer ju.

En flock vinterhämplingar for omkring, en sparvhök sågs in över Glommens havsbad och en möjlig  pilgrimsfalk hörde också till den flygande faunan denna timme jag ägnade havsfågelskådningen. Genomblåst blir man och det känns som om själen fladdrade den också, likt ett par tomma jeans på klädstrecket.

Den senaste veckan har präglats av moster Ainas begravning, en ljus högtidlighet i Lerum. För en månad sedan var det faster Inez' begravning i samma helgedom. Innan dess har jag inte varit i min konfirmationskyrka på ca 50 år.

En dikt från Havamal i Eddadiktningen ringer i mitt huvud. Den stannade kvar av någon anledning, kanske för att minnet inbjöd allitterationerna.

deyr sjálfur ið sama.

dómur um dauðan hvern.

Husdjur dör, vänner dör,

även du kommer att dö.

Jag vet en sak som aldrig dör:

minnet av en död vän.

Kanske är det så med tusenåriga verser om liv och död - de påminner oss om de hartnär evigt flygande havsfåglarna. De lever oavbrutet på sina vingar, de övervintrar i sydliga havsvidder, lever i de starka vindarna och flyttar långt norrut där vilan är kort; bara för att få sina ungar flygga. Och i storm och stark västan besöker de oss som står på stranden för att se en skymt av dem och få ta emot deras änglabudskap om annorlunda liv - och död.