När vardagen är tillräckligt spännande
Min första utlandsresa gick till England, tidigt 60-tal. Jag skulle tillbringa några veckor på ett kloster i Dorset. Det var inte planering av ett livslångt klosterliv utan för att på ett behändigt och relativt billigt sätt bättra på mina kunskaper i engelska. Kyrkoherden hemma i Kortedala hade kontakter och han hjälpte till med rekommendationsbrev etc för att få det hela i hamn. Det skedde på sommaren mellan tvåan och trean på gymnasiet. Att det fanns ytterligare tio svenska grabbar där var det ingen som visste. Trots det blev det många utmärkta tillfällen att träna språket.
Jag fick god kontakt med några av de yngre munkarna - eller noviserna. De hade inte riktigt avgjort om de skulle ägna sig åt klosterlivet resten av livet eller bara prova på ett par tre år. Men vad de gör nu nästan 50 år senare har jag tyvärr ingen aning om. Men minnena lever kvar, delvis förbleknande som solblekta fotografier, många knivskarpa där olika röster. lukter och hörselminnen lever kvar. När jag får tid ... eller om ... ska jag skanna in alla mina diabilder från den tiden och alla andra tider som jag har bilder från. Det blir som att leva om sin ungdom.
Resan företogs med ett fyrmotorigt propellerplan från Kastrup. Mina föräldrar följde mig dit. Från London gick det tåg med ånglok till Dorchester där en gammal munk plockade upp mig. Det känns nu som om man medverkade i någon gammal film - men då var allt ett äventyr. Jag hade köpt en flaska whiskey och en limpa Pall Mall: man var ju stor! Men veckorna i klostret gick åt till att rensa ogräs, hugga sly i skogarna och sprida gödsel, en särdeles lättflytande kvalitet som mina lånta stövlar inte kunde motstå. Om de yttre förutsättningarna var påvra, var de mänskliga relationerna desto rikare. Det var samtalen som räknades, inte spadtagen eller hålen i stövlarna.
Så skulle jag resa till London eller Paris skulle det ohjälpligt bli ett antal muséer etc man skulle hemsöka - något vardagsliv med djupa samtal torde inte bli av. Dessutom skulle det bli livsfarligt varmt med så där 35 grader i skuggan.
Därför är det så skönt att vara hemma. Jag vet med mig att jag börjar längta hem efter tre dar så nmågra längre semetertripper lär det inte bli. Det är det vardagliga som kan ge upphov till djupare reflektioner: samtal med familjen, med grannar och läsning. Och så får man inte glömma samvaron med två pudelvalpar!
Idag är de nyklippta, de har lämnat nallebjörnslooken bakom sig och ser 'vuxna' ut, åtminstone tonårsaktiga pudlar.
Ibland får vi besök - här är det Lasse och Stina som hälsar på.
Hundvalparna vill också vara med; helst sitta till bords. Men inga smulor från de rika hussarnas och mattarnas bord må ramla ner på golvet. Det är bara Alexander som det lönar sig att vänta något gott ifrån.
Ropar jag 'Kom' löper de för allt vad tygen är värda för att tillmötesgå husses önskan. Men jag tror det blir tillfällen då jag ångrar att jag sa' just detta... Att ligga på golvet och fotografera Alexander ger nya perspektiv.
Han är mycket vigare än jag, gamla stock. Han kryper snabbare och kan hålla huvudet i en högre vinkel än jag.
Jag får träna! Då är det mycket bekvämare att ta gossen i knät.
Så går samvaron vidare. Lite mat måste man ha. David, Johanna och Emily satt så bra vid bordet att de kom med på bild.
Jag fick god kontakt med några av de yngre munkarna - eller noviserna. De hade inte riktigt avgjort om de skulle ägna sig åt klosterlivet resten av livet eller bara prova på ett par tre år. Men vad de gör nu nästan 50 år senare har jag tyvärr ingen aning om. Men minnena lever kvar, delvis förbleknande som solblekta fotografier, många knivskarpa där olika röster. lukter och hörselminnen lever kvar. När jag får tid ... eller om ... ska jag skanna in alla mina diabilder från den tiden och alla andra tider som jag har bilder från. Det blir som att leva om sin ungdom.
Resan företogs med ett fyrmotorigt propellerplan från Kastrup. Mina föräldrar följde mig dit. Från London gick det tåg med ånglok till Dorchester där en gammal munk plockade upp mig. Det känns nu som om man medverkade i någon gammal film - men då var allt ett äventyr. Jag hade köpt en flaska whiskey och en limpa Pall Mall: man var ju stor! Men veckorna i klostret gick åt till att rensa ogräs, hugga sly i skogarna och sprida gödsel, en särdeles lättflytande kvalitet som mina lånta stövlar inte kunde motstå. Om de yttre förutsättningarna var påvra, var de mänskliga relationerna desto rikare. Det var samtalen som räknades, inte spadtagen eller hålen i stövlarna.
Så skulle jag resa till London eller Paris skulle det ohjälpligt bli ett antal muséer etc man skulle hemsöka - något vardagsliv med djupa samtal torde inte bli av. Dessutom skulle det bli livsfarligt varmt med så där 35 grader i skuggan.
Därför är det så skönt att vara hemma. Jag vet med mig att jag börjar längta hem efter tre dar så nmågra längre semetertripper lär det inte bli. Det är det vardagliga som kan ge upphov till djupare reflektioner: samtal med familjen, med grannar och läsning. Och så får man inte glömma samvaron med två pudelvalpar!
Idag är de nyklippta, de har lämnat nallebjörnslooken bakom sig och ser 'vuxna' ut, åtminstone tonårsaktiga pudlar.
Ibland får vi besök - här är det Lasse och Stina som hälsar på.
Hundvalparna vill också vara med; helst sitta till bords. Men inga smulor från de rika hussarnas och mattarnas bord må ramla ner på golvet. Det är bara Alexander som det lönar sig att vänta något gott ifrån.
Ropar jag 'Kom' löper de för allt vad tygen är värda för att tillmötesgå husses önskan. Men jag tror det blir tillfällen då jag ångrar att jag sa' just detta... Att ligga på golvet och fotografera Alexander ger nya perspektiv.
Han är mycket vigare än jag, gamla stock. Han kryper snabbare och kan hålla huvudet i en högre vinkel än jag.
Jag får träna! Då är det mycket bekvämare att ta gossen i knät.
Så går samvaron vidare. Lite mat måste man ha. David, Johanna och Emily satt så bra vid bordet att de kom med på bild.
Kommentarer
Trackback