Februarilov!
Var det inte Pippi Långstrump som var ledsen över att hon inte fick sommarlov? Därför började hon skolan - åtminstone ett slag. Själv befinner jag mig i en liknande situation. Jag har februarilov och så småningom påsklov - för sista gången av allt att döma. Sommarlov, ja då har ju den monumentala ledigheten tagit över. Eller snarare den tid man råder över själv och den kan ju fyllas med massor. Just nu försöker jag bemästra PS5, dvs. Photoshops senaste version. Dessutom skaffade jag en lämplig bok: Photoshop CS5 for Nature Photographers. Den omfattar snudd på 500 sidor. Jag har knappt börjat. Nu kan jag gå igenom alla mina kanske 60.000 bilder, minst, blanka till ett öga här eller lätta upp lite mörkare partier där. Här finns att göra. Dessuom kommer det en strid ström av nya bilder. Detta foto har dock några år på nacken: svart rödstjärt som gästade Glommens hamn i januari 2007. Jag minns hur exalterad jag var över att ha denna raritet inpå knutarna. Dessutom kom en strid ström av fågelskådare som skulle se denna pippi och dessutom den kaspiska truten, som simmade i hamnbassängen ungefär samtidigt.
Eller denna bild som kommer från en diabild, tror jag. Den visar Lilia som vilar ut under en fjällvandring, fullt kapabel att konka på en tung ryggsäck i stenig terräng. Tiderna förändras.
In i det längsta har jag kännt ett svårmod över att lämna arbetet som lärare men det är som om det nu har lättat. Det är så mycket annat som man kan göra eller snarare Lilia och jag kan göra gemensamt. Sanningen är väl den att arbetet fått ta alldeles för mycket tid i anspråk.
Så dyker Morris upp bland alla bilderna och en ström av minnen väller fram. Han fick vara med i drygt fyra år i Glommen innan hans timme var slagen.
Jag känner stor tacksamhet över alla bilder som finns. Dessutom har jag sparat alla familjens diabilder i två större kartonger. De ska gås igenom och skannas. Tiden syns mig inte långsam. Det är väl så med bilder att de väcker en mängd minnen till liv, minnen som inte helt låter sig återkallas utan bildens hjälp.
Eller denna bild som kommer från en diabild, tror jag. Den visar Lilia som vilar ut under en fjällvandring, fullt kapabel att konka på en tung ryggsäck i stenig terräng. Tiderna förändras.
In i det längsta har jag kännt ett svårmod över att lämna arbetet som lärare men det är som om det nu har lättat. Det är så mycket annat som man kan göra eller snarare Lilia och jag kan göra gemensamt. Sanningen är väl den att arbetet fått ta alldeles för mycket tid i anspråk.
Så dyker Morris upp bland alla bilderna och en ström av minnen väller fram. Han fick vara med i drygt fyra år i Glommen innan hans timme var slagen.
Jag känner stor tacksamhet över alla bilder som finns. Dessutom har jag sparat alla familjens diabilder i två större kartonger. De ska gås igenom och skannas. Tiden syns mig inte långsam. Det är väl så med bilder att de väcker en mängd minnen till liv, minnen som inte helt låter sig återkallas utan bildens hjälp.
Kommentarer
Trackback