Svartvitt och färg





































Västvindarna har fört in en del havsfåglar inom synhåll för skådarna vid Glommens sten. Det är en skön känsla att stå där i blåsten; välklädd förstås, med kikarlinsen riktad utåt i hopp om att se någon mer ovanlig art. Men det "ovanligaste" som kommer inom synhåll är tretåiga måsar. Men det gör inte så mycket - känslan av hav och västvindar gör något med en och får en att känna sig renblåst. Havsmiljön utspelar sig nästan i svartvitt. Men kommer solen fram, sprakar färgerna.

Promenad utan hund tar emot. Men de dagliga gångturerna kan bli livsviktiga på sikt. På bara ett par dar har exemplen på folk i min ålder drabbats av stroke duggat tätt. Vad gör man? Låter bli kaffebröd och godis? Äter mer knäckebröd? Tar mindre portioner? Kameran får hänga med. En rödhake blir ett tacksamt objekt för objektivet.


Häromdagen kom både större hackspett och duvhök farande mellan villorna. Då var kameran hemma. Telefonens kamera kan visserligen prestera 8 mB men den kräver noggrann förberedelse och ett motiv som står still. Nej, man borde ha en riktig kamera med sig jämt.

Ett TV-program om Obamas fotograf visades nyligen. Han var ständigt i farten och tycktes fotografera allt. Det kunde bli många tusen bilder på en vecka. Regelbundet satte man upp fotografier i A3-format till personalens förtjusning. Det vore inte omöjligt att göra något liknande i sitt eget hem. Minnen - det verkar bara vara datorns hårddisk eller den externa terrabyte-jätteladan som ruvar på dessa medan albumen snarare blir färre i takt med att barnen får nya album med kärleksfullt urplockade bilder från våra gamla.

För en vecka sedan var vi i Falkenbergs fullsatta kyrka och lyssnade till
Verdis Requiem. 175 medverkande med alla körer och musiker. Det blev en mäktig föreställning, den dittills största satsningen i sitt slag. Falkenbergs motettkör, kören Cantica Nova samt Halmstads oratoriekör svarade för sången - tillsammans med fyra utmärkta professionella solister och närmare en halv symfoniorkester med duktiga musiker.  Det brukar inte vara tillåtet att fotografera i konsertsalar så därför ... Men det kanske hade varit annorlunda i en kyrka. Nästa gång!

Lilias födelsedag firades dels den 3 november, den 4:e samt sist och störst den 6;e i denna månad. Det är alltid lika roligt att träffa denna kombination där släkt och goda vänner utgör ett omistligt inslag. Två gästande hundar nosade förgäves efter Morris: Sixten och den spanska hittehunden som kusin Ulla tagit hand om.





Alla helgons dag firade vi med mässa i måndags den 1/11, i Halmstads katolska kyrka. Idag var vi på Släps kyrkogård och lade en krans på Rosas och Karl Eriks grav. På gravstenen finns ett par små fåglar i brons. Lilia är alltid så noga med att gnugga dessa - beröringens magi. Nu var inte kameran heller med - telefonens kamera fick rycka in:



Så for vi från Släps kyrkogård i det tilltagande skymningsljuset. Vi har ändå tillbringat närmare 30 år med regelbundna besök i den kyrkan. Många gravstenar har namn som vi varit vänner till. Minnen ...





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback