Snö och slask
Snön ligger tunn och slaskig på alla åkrar, Zlatan har gjort ett av sina konstfärdiga cykelsparksmål och skolåret börjar närma sig sitt slut. Det är som det alltid brukar vara, med andra ord.
För en dryg vecka sedan var vi i Helsingborg på konsert men minnena av det programmet börjar blekna bort. Dirigent var i alla fall en ung koreanska. Minnet av ett par mycket njutbara timmar har dock stannat kvar. Om man vill friska upp sitt minne genom att gå till Helsingborgs konserthus på nätet för att den vägen utforska konsertkvällar som avverkats drar man en nit. Allt sådant plockas kvickt bort. Det var inte riktigt som man trodde. Facebook verkar göra anspråk på att följa med ända in i evigheten - och där är det många som gärna vill slippa kompromenterande bilder och annat skvaller. Men det lär inte gå. I mitt favoritprogram Spanarna (P1 fredagar 15.03) påpekades att det Stasi la' ner alla möda i världen på att ta reda på om folks ovanor etc, det gör man själv med glatt hjärta och föga eftertanke: lägger upp sin egen akt med allsköns hemligheter - till allmänt beskådande. Fast som en del i släktforskningsmanin som nu breder ut sig kan det vara en tillgång: vad gjorde ens föräldrar innan man ens var en glimt i deras öga? 'Vem tror du att du är' kommer att få ett mycket mer konkret uttryck är många skulle önska sig.
Men att få friska upp minnet med det gamla konsertprogrammet - det gick inte. Men så kom istället rödhaken och friskade upp minnet från i våras då det var hela svärmar av denna kortflyttare. Vår pippi kan mycket väl stanna kring fågelmatningen hela vintern.
Jag håller på att vänja mig vid tanken på att det är mitt sista skolår jag avverkar. Det känns inte helt OK; alldeles för mycket av ens identitet är knutet till skolan. Men även jag måste inse att man inte kan hålla på långt över tiden. I veckan var jag med ett av barnbarnen på skolmässa i Halmstad och fick mängder med information om hur man tänker lägga upp undervisningen i detta nya gymnasiumn som startar hösten 2011. Förändring som tillstånd var ett mantra jag minns från en tid som skolledare. Det är ingen idé att spjärna emot. Man får huka sig när det blåser som mest och anta samma former som den övriga kustvegetationen och tycka att det är riktigt vackert med vindformade trän.
För en dryg vecka sedan var vi i Helsingborg på konsert men minnena av det programmet börjar blekna bort. Dirigent var i alla fall en ung koreanska. Minnet av ett par mycket njutbara timmar har dock stannat kvar. Om man vill friska upp sitt minne genom att gå till Helsingborgs konserthus på nätet för att den vägen utforska konsertkvällar som avverkats drar man en nit. Allt sådant plockas kvickt bort. Det var inte riktigt som man trodde. Facebook verkar göra anspråk på att följa med ända in i evigheten - och där är det många som gärna vill slippa kompromenterande bilder och annat skvaller. Men det lär inte gå. I mitt favoritprogram Spanarna (P1 fredagar 15.03) påpekades att det Stasi la' ner alla möda i världen på att ta reda på om folks ovanor etc, det gör man själv med glatt hjärta och föga eftertanke: lägger upp sin egen akt med allsköns hemligheter - till allmänt beskådande. Fast som en del i släktforskningsmanin som nu breder ut sig kan det vara en tillgång: vad gjorde ens föräldrar innan man ens var en glimt i deras öga? 'Vem tror du att du är' kommer att få ett mycket mer konkret uttryck är många skulle önska sig.
Men att få friska upp minnet med det gamla konsertprogrammet - det gick inte. Men så kom istället rödhaken och friskade upp minnet från i våras då det var hela svärmar av denna kortflyttare. Vår pippi kan mycket väl stanna kring fågelmatningen hela vintern.
Jag håller på att vänja mig vid tanken på att det är mitt sista skolår jag avverkar. Det känns inte helt OK; alldeles för mycket av ens identitet är knutet till skolan. Men även jag måste inse att man inte kan hålla på långt över tiden. I veckan var jag med ett av barnbarnen på skolmässa i Halmstad och fick mängder med information om hur man tänker lägga upp undervisningen i detta nya gymnasiumn som startar hösten 2011. Förändring som tillstånd var ett mantra jag minns från en tid som skolledare. Det är ingen idé att spjärna emot. Man får huka sig när det blåser som mest och anta samma former som den övriga kustvegetationen och tycka att det är riktigt vackert med vindformade trän.
Kommentarer
Trackback