Hans Johansson

Ute i strandlinjen gick skärfläckor och silade smådjur. Småspovar och rödbenor och en gluttsäppa kompletterade bilden.

I Korshamn väntade en överraskning: två prutgäss varav en ljusbukig.


Lite mer information finns på SOF:s (Sveriges Ornitologiska Förenings) hemsida, varifrån jag knyckt följande passage:
Namnet prutgås namns första gången av Linné 1761 och uppges då vara ett småländskt dialektnamn. "Prut-" är ljudhärmande. Arten har även kallats för taflacka och rotgans.
Det latinska namnet "Branta" betyder bränd, vilket syftar till det sotsvarta som fågeln har i sin fjäderdräkt. Ordet "bernicla" kommer av det engelska barnacle som är ett sorts kräftdjur som sitter fast på stenar och träpålar i havet. De brukar också kallas för långhalsar. Detta anknyter till en gammal sägen då folk vid de Engelska kusterna plötsligt om hösten såg dessa hundra tusentalet av prutgäss. Man trodde att de uppstått från dessa havsdjur, vilka med sina långa skaft och den i ändan av detta sittande koniska, med kalkplåtar bepansrade kroppen, kan likna ett gåshuvud med näbb och lång hals.

Ja, trodde Linné själv på att svalorna övervintrade på sjöbottnar, så kan man nästan förstå den folkliga förklaringen här ovan. Det som är svårast att förstå är att vi inte rimligen kan förstå vad våra förfäder hade problem med att förstå - eller inte förstå. 

Fjällgås, rödhalsad dito och nu denna - det kanske inte var en så dålig fågelvår ändå. Den svarthuvade måsen inte att förglömma - den uppträder dagligen vid stora gömslet vid Getterön.


Småspovens tydliga mittbena och kortare näbbkrok gör den lätt att känna igen. I strandkanten plockade även några myrspovar i sig djupt liggande smådjur. En vacker hane i röd dräkt stjäl hela föreställningen.



Vårseansen  avslutades vid Agerör, ett för flera av oss nytt ställe. men det kan har berott på att en tidigare ägare inte såg skådare med blida ögon. Men nu går det fint att köra ända ut i gröngräset med härlig överblick över runtomkust. Innan kaffet hade kommit ur termosarna, svepte en brun kärrhök fram. Det var ju tur att det fanns ett extra zoomobjektiv i fickan:


Kvällen stillnade till spegelblänkande vattenytor där fåglarna drog upp mörka linjer när de simmade i sakta mak. Ett skedandpar lösgjorde sig bakom några stenar.

Bilden är tagen genom tubkikaren och med kameran inställd på 3200 ISO. Ett visst brus får man räkna med - men det går ju fortfarande att se vad det föreställer. Till sist en inlånad skärfläcka från häromdagen. Den får ange den förhöjda känsla vi alla behärskades av när vi motvilligt vände hemåt från en av de vackraste vårkvällarna i år. Typ.