I en grönskande dal
Halland är vackert, ibland så bedövande att man bara blir stående och beundrar skapelsen som badar i solsken med sina gula rapsfält mot en fond av åsktyngda skyar. Hit hade vi kommit för att lära oss mer om fågellivet i en liten trång dal, som ett kraftigt vattenflöde en gång skurit ner mellan branta sidor. På vägen måste vi dock beundra de breda penseldragens skönhet:
Påvadalen har som sagt branta sidor, sjukt höga trän och en porlande bäck i bottnen. Flera av de högresta, smala - för att inte säga skrangliga - träden hade inte stått emot stormvindarna och fallit - kanske blir det så när man vill nå ljuset högt däruppe och enda chansen är att växa ytterligare tio meter. Flera träd hade dött - kanske hade de tagit i för mycket sig i sin strävan efter luft och ljus?
Men vi följde bäcken och fortsatte den branta stigen uppåt, stannade, lyssnade och kände igen rödstjärt, trädgårdssångare och den vackert flöjtande svarthättan. Lövsångare och bofinkar fyllde i ljudbilden. Det kändes hemtamt.
Att ormbunkar kan vara så vackra! Tusen säkert, en del hade vuxit som brudkronor, andra hade sträckt sina smala sköra fingrar mot det sparsamma ljuset; varje foton har sitt värde i den skuggiga högsalens dunkla golv.
Kaffe vid rastplatsen - det är allt skönt i alla fall trots att fåglarna som hörs så tydligt, har placerat sig på grenar med solljus.
Så går vi vidare för att till sist åter stiga mot ljuset och komma upp ur djupen, vederkvickta.
Smalnäbbad simsnäppa vid Morups tånge - larm via telefon. Det blir ett besök till i fågelvärlden. Och där ligger den, rör sig på vattenytan och plockar i sig små kräftdjur från ytan med snabba näbbrörelser.
Och majestätiskt höjer sig fyren med månen bakom ljusblinket och håller vakt över strandskator, skrattmåsar och den lilla smalnäbbade simsnäppan. Trifften ramar in kvällningen med sitt ljusröda flor.
Påvadalen har som sagt branta sidor, sjukt höga trän och en porlande bäck i bottnen. Flera av de högresta, smala - för att inte säga skrangliga - träden hade inte stått emot stormvindarna och fallit - kanske blir det så när man vill nå ljuset högt däruppe och enda chansen är att växa ytterligare tio meter. Flera träd hade dött - kanske hade de tagit i för mycket sig i sin strävan efter luft och ljus?
Men vi följde bäcken och fortsatte den branta stigen uppåt, stannade, lyssnade och kände igen rödstjärt, trädgårdssångare och den vackert flöjtande svarthättan. Lövsångare och bofinkar fyllde i ljudbilden. Det kändes hemtamt.
Att ormbunkar kan vara så vackra! Tusen säkert, en del hade vuxit som brudkronor, andra hade sträckt sina smala sköra fingrar mot det sparsamma ljuset; varje foton har sitt värde i den skuggiga högsalens dunkla golv.
Kaffe vid rastplatsen - det är allt skönt i alla fall trots att fåglarna som hörs så tydligt, har placerat sig på grenar med solljus.
Så går vi vidare för att till sist åter stiga mot ljuset och komma upp ur djupen, vederkvickta.
Smalnäbbad simsnäppa vid Morups tånge - larm via telefon. Det blir ett besök till i fågelvärlden. Och där ligger den, rör sig på vattenytan och plockar i sig små kräftdjur från ytan med snabba näbbrörelser.
Och majestätiskt höjer sig fyren med månen bakom ljusblinket och håller vakt över strandskator, skrattmåsar och den lilla smalnäbbade simsnäppan. Trifften ramar in kvällningen med sitt ljusröda flor.
Kommentarer
Trackback