Ängspiplärkan svarade på telefonen
Rubriken är lite sanslös men inte helt felaktig. Om man vill testa hur en viss fågel reagerar på att höra sin egen sång uppspelad, kan man använda sin telefon. Där har jag Sten Wahlströms båda fågelskivor inlagda för att kunna repetera fågelläten lite då och då. Spelar man upp ett fågelläte kan det hända att just den fågeln kommer och ser minst sagt irriterad ut. I vanliga fall tillåter den inga fotografer närmare än ca tio meter. Men här är
den nyfiken på var revirhotet finns och kom väl åtminstone sex meter ifrån mig. Då stängde jag av och lät fågeln få fortsätta flugjakten i lugn och ro.
Men visst gör det skillnad på skärpan om man kommer lite närmare.
Tididgare på dagen fick jag en stund på egen hand vid fyren. "Gud, kameran och jag" kunde man utbrista för att traverstera Markurell. Regissörsstolen jag fick av Emily förra året var också en välsignelse i den stilla väntan på att att lämpligt fotoobjekt skulle dyka upp. Att sitta vid den blå mattan av backsippor blev ett slags kompensation för alla de dagar med minst 60 cm snö överallt som långsamt sjunker ner sig i minnets gömda glömska.
Lövsångaren i den blommande busken var ivirg insektsjägare och exponerade sig generöst. I ärlightetens namn måste sägas att det kan vara lurigt att skilja lövsångare och gransångare åt på bara utseendet. När de tar ton är inget lättare. Men jag gissar att detta är en lövsångare.
Ett sträck med ejdrar blixtrar till mellan grenarna långt därute, med snabba vingslag på väg söderut. Någon sa' att ejdersträcken nog kunde pågå till den 20 maj. Det var det andra sträcket jag såg idag. God fart!
Andra stamgäster i "fyrskogen" (den heter faktsikt så även om skog kunde betyda betydligt störe område med skog) är kråkorna, som befinner sig i bosättartagen. Det egna hemmet har precis fått en rejäl gren inflätad. Det syns tyvärr inte här, jag var lite för nära med min långa telelins och kråkan hade kort väg. Men den kan inte ha jobbat på ackord. Efter varje bygginsats satt den minst tio miunuter och skådade ut över havet. Möjligen var det välbetänkt, för den blev attackerad en gång - av en annan kråka!
Vill man ha sällskap av pilfinkar behöver man knappast locka med ljud från mobilen, de kommer ändå. Men visst är denna fågel ståtlig. Det enda den har emot sig är att den är ganska vanlig. Sen på fåglarna ...
Den bruna kärrhöken drog över fyrudden - utan att utsätta dess invånare för obehag. Kusligt ståtlig.
den nyfiken på var revirhotet finns och kom väl åtminstone sex meter ifrån mig. Då stängde jag av och lät fågeln få fortsätta flugjakten i lugn och ro.
Men visst gör det skillnad på skärpan om man kommer lite närmare.
Tididgare på dagen fick jag en stund på egen hand vid fyren. "Gud, kameran och jag" kunde man utbrista för att traverstera Markurell. Regissörsstolen jag fick av Emily förra året var också en välsignelse i den stilla väntan på att att lämpligt fotoobjekt skulle dyka upp. Att sitta vid den blå mattan av backsippor blev ett slags kompensation för alla de dagar med minst 60 cm snö överallt som långsamt sjunker ner sig i minnets gömda glömska.
Lövsångaren i den blommande busken var ivirg insektsjägare och exponerade sig generöst. I ärlightetens namn måste sägas att det kan vara lurigt att skilja lövsångare och gransångare åt på bara utseendet. När de tar ton är inget lättare. Men jag gissar att detta är en lövsångare.
Ett sträck med ejdrar blixtrar till mellan grenarna långt därute, med snabba vingslag på väg söderut. Någon sa' att ejdersträcken nog kunde pågå till den 20 maj. Det var det andra sträcket jag såg idag. God fart!
Andra stamgäster i "fyrskogen" (den heter faktsikt så även om skog kunde betyda betydligt störe område med skog) är kråkorna, som befinner sig i bosättartagen. Det egna hemmet har precis fått en rejäl gren inflätad. Det syns tyvärr inte här, jag var lite för nära med min långa telelins och kråkan hade kort väg. Men den kan inte ha jobbat på ackord. Efter varje bygginsats satt den minst tio miunuter och skådade ut över havet. Möjligen var det välbetänkt, för den blev attackerad en gång - av en annan kråka!
Vill man ha sällskap av pilfinkar behöver man knappast locka med ljud från mobilen, de kommer ändå. Men visst är denna fågel ståtlig. Det enda den har emot sig är att den är ganska vanlig. Sen på fåglarna ...
Den bruna kärrhöken drog över fyrudden - utan att utsätta dess invånare för obehag. Kusligt ståtlig.
Kommentarer
Trackback