Älg
Fågelkursen hade sitt tisdagsmöte i bittraste vårkyla. Alla vinterkläder kom på för att trotsa kylan - men att missa en tisdagskväll ingick inte. I Lönestig spanade vi ihärdigt efter - just ingenting. Ett par avlägsna bofinkar och en lövsångare kunde höras sporadiskt, en svarthätta och ett par blåmesar. Man undrar vad fåglarna gör - troligen sitter de uppburrade i skydd för de vassa vindarnas vinande.
Ett säkert ställe brukar vara det lilla naturreservatet vid Bengtesgård i Långås. Hur underbart där kan var torde framgå av bilden lite längre ner: miljoner vitsippor under de väldiga ekarna. Här har vi tidigare kunna höra och se rariteter. Nu fick vi nöja oss med kaffe och en överväldigande tystnad - extra påtaglig eftersom alla lyssnade spänt efter minsta antydan till fågelliv. Men så kan det vara. En stund i naturen är aldrig bortkastad öven om nu inte fåglarna ställde upp. På vägen dit fick vi i alla fall se denna älg, som specialiserat sig på att svälja rönnruskor.
Jag får ta med Lilia hit på utflykt när det blir lite varmare.
Då blev det lite större utdelning dagen efter när jag hittade sjutton småspovar vid Morups tånge. Man ser dem inte så ofta och sällan så många på en gång. De stod stilla ganska länge tills de plötsligt steg tillväders, tog höjd och drog iväg mot nordost. En av dem stannade dock - sugen på ett bad som den var.
Det stillsamma silltrutparet stod på sin sten, putsade sig och plirade på strandskatan som ivrigt lät sig smaka av havets läckerheter alldeles intill.
En utfärgad myrspovshanne bidrog också till färgprakten med sin röda sommardräkt.
Även hemikring är det livat, särskilt i talltopparna en stycke norr om oss där råkorna bygger bo - och ryker ihop i ihärdiga bataljer. Att bo under dessa skränfockar måste vara påfrestande - men så här års verkar det vara värst.
Ett säkert ställe brukar vara det lilla naturreservatet vid Bengtesgård i Långås. Hur underbart där kan var torde framgå av bilden lite längre ner: miljoner vitsippor under de väldiga ekarna. Här har vi tidigare kunna höra och se rariteter. Nu fick vi nöja oss med kaffe och en överväldigande tystnad - extra påtaglig eftersom alla lyssnade spänt efter minsta antydan till fågelliv. Men så kan det vara. En stund i naturen är aldrig bortkastad öven om nu inte fåglarna ställde upp. På vägen dit fick vi i alla fall se denna älg, som specialiserat sig på att svälja rönnruskor.
Jag får ta med Lilia hit på utflykt när det blir lite varmare.
Då blev det lite större utdelning dagen efter när jag hittade sjutton småspovar vid Morups tånge. Man ser dem inte så ofta och sällan så många på en gång. De stod stilla ganska länge tills de plötsligt steg tillväders, tog höjd och drog iväg mot nordost. En av dem stannade dock - sugen på ett bad som den var.
Det stillsamma silltrutparet stod på sin sten, putsade sig och plirade på strandskatan som ivrigt lät sig smaka av havets läckerheter alldeles intill.
En utfärgad myrspovshanne bidrog också till färgprakten med sin röda sommardräkt.
Även hemikring är det livat, särskilt i talltopparna en stycke norr om oss där råkorna bygger bo - och ryker ihop i ihärdiga bataljer. Att bo under dessa skränfockar måste vara påfrestande - men så här års verkar det vara värst.
Kommentarer
Trackback