Ha, ha 16 grader varmt
Ja, efter all snö, bitande kyla och pinande blåst kommer äntligen våren i form av milda soliga vindar. Lund hade 19 grader, högst uppmätta värdet sedan mätningarna börjat 1753. Även om kalla vindar drar kring öronen så har de ändå ändrat riktning: västliga!
I trädgården såga jag för första gången en rödhake. Välkommen gäst. De brukar finnas vintern igenom men i år hade det inte fungerat. Nu kommer de i stora skaror för att snart genljuda i vårhagarna.
Andra vårtecken är bobygge. Hittar man ett lagom stort hål är det bara att röja ur utrymmet och ta det i bestittning. Det här kajparet hade stora städardagen och flög ihärdigt ut ur hålet med skräp, kanske murket trä. Detta inträffade vid promenaden utefter Atran.
I samma vatten är det alltid gott om gräsänder och skrattmåsar. De senare flyttar som regel lite söderut under vintern. Nu är de tillbaka i vart fall. Den mörkbruna hättan har fått full färg på en av dem, de andra har snart sin sommardräkt i ordning.
En mer sällsynt gäst har funnits i Ätran hela vintern. Denna mandariand är troligast en parkrymling och har här lyckats överleva vintern i ändernas sällskap. Denna hona borde befinna sig i östra Asien - eller kanske den har hört hemma bland de förvildade mandrarinänderna i Storbritannien? Nu finns där här till beskådande har har blivit lika tam som gräsänderna-
Men inte bara fåglar - annat får också plats. I torsdgs var vi åter i Helsingborgs konserthus och lyssnade till Verdis Requiem, lett av den italienske dirigenten Pier Giorgio Morandi. De figurer han ritade upp i luften med taktpinne och handrörelser, skickades ut över orkestern och kören och kom omgående tillbaka i form av ljuvaste musik.
I trädgården såga jag för första gången en rödhake. Välkommen gäst. De brukar finnas vintern igenom men i år hade det inte fungerat. Nu kommer de i stora skaror för att snart genljuda i vårhagarna.
Andra vårtecken är bobygge. Hittar man ett lagom stort hål är det bara att röja ur utrymmet och ta det i bestittning. Det här kajparet hade stora städardagen och flög ihärdigt ut ur hålet med skräp, kanske murket trä. Detta inträffade vid promenaden utefter Atran.
I samma vatten är det alltid gott om gräsänder och skrattmåsar. De senare flyttar som regel lite söderut under vintern. Nu är de tillbaka i vart fall. Den mörkbruna hättan har fått full färg på en av dem, de andra har snart sin sommardräkt i ordning.
En mer sällsynt gäst har funnits i Ätran hela vintern. Denna mandariand är troligast en parkrymling och har här lyckats överleva vintern i ändernas sällskap. Denna hona borde befinna sig i östra Asien - eller kanske den har hört hemma bland de förvildade mandrarinänderna i Storbritannien? Nu finns där här till beskådande har har blivit lika tam som gräsänderna-
Men inte bara fåglar - annat får också plats. I torsdgs var vi åter i Helsingborgs konserthus och lyssnade till Verdis Requiem, lett av den italienske dirigenten Pier Giorgio Morandi. De figurer han ritade upp i luften med taktpinne och handrörelser, skickades ut över orkestern och kören och kom omgående tillbaka i form av ljuvaste musik.
Kommentarer
Trackback