Så är ekorrhjulet igång igen

Så har skolåret börjat. Årets halvtid på tre dagar i veckan har satt igång. Det är härligt! Blir det sista året jag jobbar? Jag kommer att ha fullt upp med att göra även utan elever - men hu så tomt.


Stränderna är ibland fulla av vadare som ilar omkring efter något ätbart. Mest talrik är kärrsnäppan, som vissa dagar finns i stora mängder. Andra dagar är det bara en handfull - men det brukar vara just denna fågel som dyker upp medan de andra arterna lyser med sin frånvaro.



Det är något som får kärrsnäppan att bli min favorit. Det kan vara utseendet men lika gärna beteendet: det outtröttliga födosökandet. Vi har bestämt något gemensamt.  Annars brukar 'vanliga' fåglar snart bli ointresanta: dock inte denna.



Myrspovarna tillhör de mer vanliga vadarna så här års. De är alltid tacksamma att titta på och fotografera. 


Det blir lätt serier av bilder: att lägga ut fler här skulle inte gå¨men ibland kan man kosta på sig att se hur elegant man hanterar vissa rörelser - som t.ex. att landa. Var det inte myrspovar som kunde flyga nonstop från Kanada till Nya Zealand?

En ensam prutgås hade hamnat bland kråkor och måsar häromdagen. Den kommer med viss regelbundenhet till Morups tånge - vid vissa tiodpunkter i stora flockar.



Ett besök i fotogömslet på Getterön blev rätt lyckat. Vattenrall finns i vassruggarna strax utanför och mitt korta besök bar frukt: här kommer den kutande så det stänker om det.



Strax efteråt kom en ungfågel med samma brådska, den korta sträckan mellan två vassruggar måste ovillkorligen avverkas på snabast möjliga tid.



Kvällens fågelkurs visade sig bli en samling av intresserade skådare - ensam i sitt slag verkar det. Den livaktiga fågelföreningen har inga kurser alls denna höst. Parkeringen vid silotornen brukar vara full av olika grupper som samlas men nu var det bara vi. Vad kan detta bero på?

Men vi som samlats från den 'gamla' kursgruppen fick en härlig kväll vid Grimsholmen. Sjöorrarna, ett femtontal, hade lagt sig ett hundratal meter ut från stranden, aningen för långt för att kreera skapliga bilder. Det verkade inte göra sig någon brådska. Danmark ligger nära och vem vet, den kanske övervintrar utanför Grimsholmen?



Det gula på hanarnas näbb är det säkra tecknet på att man hittat rätt.

Till sist såg vi en tornfalk i toppen av ett träd. Solen hade redan gått ner och tornfalken satt och såg in i den rodnande himlen. Mycket mänskligt - eller tornfalkslikt om man så vill.





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback