Knock i lurarna

Kalaset är över, de fantastiska smörgåstårtorna hade en strykande åtgång, särskilt denna som barnbarnet Joel ägnade mycket arbete för att dekorera.



Nu blev jag faktiskt hungrig ...



Ännu återstår det mesta av blomprakten från Lilias 70-årsdag. Morris är som vanligt framme och undersöker vad vi har till kaffet, kanske lite överbliven tårta. Nosen är det inget fel på. Inte aptiten heller.



Annars har livet återgått till det normala - nästan. I ett svagt ögonblick blev frestelsen för stor och jag fyllde i alla uppgifterna som skulle ge mig Spotify Premium, dvs. slippa reklamavbrotten men f.a. att kunna föra över mina nedladdade spellistor till Ipodden. Och nu vet jag hur det går till. Jag får maximalt spara 3.300 musikstycken ("låtar") - om jag nu skulle få plats med så många. Men eftersom det är enkelt att ändra, att radera spellistor och lägga till nya, kan det bli mängder av musik som är möjligt att konsumera under promenader, tågresor, matlagning, vedhuggning.

Under senaste tiden har jag sålunda blivit medveten om att fler och fler har små fiffiga hörlurar instoppade i öronen. Att unga har det är ju ingen överraskning men när vi som är mellan 60 och döden får en inåtvänd blick och börjar nicka med huvudet i takt med något, då är det ett trendbrott. Men vad lyssnar alla på? Ännu har jag inte blivit tillfrågad och inte heller har jag gett mig på någon tågresenär intill och frågat. Dessutom verkar riskerna för hörselskador ha trängt igenom - det är mycket sällan man hör vad de närstående lyssnar till, något som förr var vanligt. Eller så har hörsnäckorna bara blivit mycket effektivare. Mina nyaste verkar inte släppa in något annat ljud alls utan sluter så tätt ihop med örat att det ibland är risk för skavsår. Det är tur att de lite äldre öronpropparna finns kvar.

Jag har roat mig med att göra spellistor över alla drygt dussinet tonsättare som skrivit en nionde symfoni - och som återfinns bland Spotifys lite mer än 2000 "träffar" på just Symphony no. 9. Från Beethoven, Mahler, Dvorák, Schubert ... till dansken Vagn Holmboe. Nu har jag att göra ett bra tag. Mina öron är kanske inte helt vana vid de mest moderna tongångarna - men man vänjer sig. Möjligheten att jämföra olika inspelningar och dirigenter är dessutom stor!





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback