Ipod, Spotify och/eller göteborgssymfonikerna
Kan man bli stressad av alla intressanta och roliga saker man kan göra? Eller blir man stressad av allt det man försummat att göra bara för att de nya inslagen i tillvaron har tillåtits att ta för lång tid?
När jag levererade (modeord) de sista buntarna av elevarbeten till skolan i förra veckan var ryggsäcken rejält tung. Många av dem - kanske den största gruppen av ambitiösa elever jag haft, hade gjort verkliga storverk och presterat mycket bra texter. Dessa läser man med intresse och iver och tänker på allt dessa elever har lyckats lära mig om hur man ska ta sig an och utveckla en romanredovisning, t.ex. Kanske är det att undvika att stå ivägen för eleverna som gör att både de och jag själv har fått ut så mycket av deras arbete. Eller så är det en önske/efter/konstruktion. Nu har de i alla fall tagit studenten och de flesta får man kanske aldrig se igen. Det är bara att önska lycka till i livet!
Ipodden - hur många gånger har jag inte stött på detta ord i ungdomarnas vokabulär? Nu sitter jag själv med en variant av den och lyssnar på 'strömmad' musik från SR: Mozarts hornkonsert - från 1956 med Radioorkestern under ledning av Sten Frykberg. Det namnet minns jag alldeles tydligt från den tiden då det egentligen bara fanns en enda radiokanal att lyssna till. Ingen TV. Vi hade inte ens grammofon, minns jag. Den gamla vevgrammofonen hos moster och morbror och ett antal 78:or utgjorde den musikaliska stimulansen. Radetsky Marsch minns jag väl från dessa lyckliga stunder, då jag i 10 - 12 årsålderna vevade mig igenom sommarrepertoaren då jag var utlånad till dessa barnlösa släktningar i deras sommarstuga i Jonsered. Nu lyssnar jag via Spotify till några olika inspelningar som 'strömmas' genom datorn.
Min pappa hade ju kunnat göra storverk med mig dock; han ville lära mig spela piano. Det ville inte jag. Det blev några skalor blott. Inte förrän jag blev gammal nog att köpa en egen gitarr kom något slags intresse till uttryck. Men jag känner att jag tar igen det mest nu i mogen ålder.
Den sista konserten på årets abonnemang inträffade den 28 maj. Gustavo Dudamel dirigerade göteborgssymfonikerna och konserthuskören i Verdis Rekviem. Oförglömligt! Här får vi en aning om hur man kan upplevas av musikerna, via YouTube. Som publik ser man ju bara ryggtavlan men kan ändå förstå att han utstrålar engagemang. Enligt programmet är han en av världens 100 mest inflytelserika personer.
Då hade vi funderat över om detta ändå skulle vara det sista abonnemangsåret: vi har ju Spotify båda, Lilia och jag. Dessutom finns det för ögonblicket 20 479 'tracks' som detta medium erbjuder. Bach 28 076, Beethoven lyckas bara få med 13 553. Det är något att vara tacksam över - men det går inte upp emot att själv sitta i konserthussalen och se allt man hör och försöka inse vad alla dessa musiker har gått igenom för att nå sin utomordentliga skicklighet.
En eftermiddag damp en tereksnäppa ned, helt oväntat. Stränderna fylldes med ivriga skådare, ända fram till ca kl 18.00, då pippin drog vidare.
Detta var den 25 maj, kanske när det var sommar. Idag är det tidig höst, 12 grader varmt och nordostliga, riktigt kalla vindar. Handskar och varma kläder är nödvändigt.
Förra veckoslutet fanns en busksångare inom räckhåll. Wapnö, strax norr om Halmstad, hade fått besök. Det var lätt att hitta, lätt att parkera och fågeln betedde sig inte olikt Kalle Ankas julaftonsfågel när den ljudligt hoppade mellan grenar och mindre träd på bara några meters håll från fotografer och andra skådare.
Som om inte busksångaren var nog, en röd glada seglade in över våra huvuden för att se vad vi höll på med.
Och som om inte heller detta var nog, så lyckades vi komma inom hör- och synhåll för en mindre flugsnappare vid Sperlingsholm, ett granngods till Wapnö. Det blev två nya kryss.
En eftermiddag kom Morris och jag att stå ganska stilla och betrakta några skärfläckor som letade ätbarheter. Troligen pågick även häckning i strandkanten. Plötsligt blev det många av dem i luften och alla störtdök mot någonting, bara femton meter ifrån oss. Till sist lösgjorde sig en kråka som lurpassat på något bo och den drog iväg över grästorven med några skärfläckor högljutt skränande efter sig.
Stenskvättorna har fått ungar. Vid Morups tånge kan man slå sig ner med den röda triften och de blå violerna omkring sig och bara vänta på att motiven ska dyka upp. Föräldrarna med en massa insekter i näbben ser till att ungarna får sitt.
För övrigt har Morups tånge gästats av sandlöpare, småsnäppa, spovsnäppa. myrsnäppa, småspov bland andra.
Dagliga promenader med Morris tillhör höjdpunkterna på "världens vackraste plats" som någon sa'.
När jag levererade (modeord) de sista buntarna av elevarbeten till skolan i förra veckan var ryggsäcken rejält tung. Många av dem - kanske den största gruppen av ambitiösa elever jag haft, hade gjort verkliga storverk och presterat mycket bra texter. Dessa läser man med intresse och iver och tänker på allt dessa elever har lyckats lära mig om hur man ska ta sig an och utveckla en romanredovisning, t.ex. Kanske är det att undvika att stå ivägen för eleverna som gör att både de och jag själv har fått ut så mycket av deras arbete. Eller så är det en önske/efter/konstruktion. Nu har de i alla fall tagit studenten och de flesta får man kanske aldrig se igen. Det är bara att önska lycka till i livet!
Ipodden - hur många gånger har jag inte stött på detta ord i ungdomarnas vokabulär? Nu sitter jag själv med en variant av den och lyssnar på 'strömmad' musik från SR: Mozarts hornkonsert - från 1956 med Radioorkestern under ledning av Sten Frykberg. Det namnet minns jag alldeles tydligt från den tiden då det egentligen bara fanns en enda radiokanal att lyssna till. Ingen TV. Vi hade inte ens grammofon, minns jag. Den gamla vevgrammofonen hos moster och morbror och ett antal 78:or utgjorde den musikaliska stimulansen. Radetsky Marsch minns jag väl från dessa lyckliga stunder, då jag i 10 - 12 årsålderna vevade mig igenom sommarrepertoaren då jag var utlånad till dessa barnlösa släktningar i deras sommarstuga i Jonsered. Nu lyssnar jag via Spotify till några olika inspelningar som 'strömmas' genom datorn.
Min pappa hade ju kunnat göra storverk med mig dock; han ville lära mig spela piano. Det ville inte jag. Det blev några skalor blott. Inte förrän jag blev gammal nog att köpa en egen gitarr kom något slags intresse till uttryck. Men jag känner att jag tar igen det mest nu i mogen ålder.
Den sista konserten på årets abonnemang inträffade den 28 maj. Gustavo Dudamel dirigerade göteborgssymfonikerna och konserthuskören i Verdis Rekviem. Oförglömligt! Här får vi en aning om hur man kan upplevas av musikerna, via YouTube. Som publik ser man ju bara ryggtavlan men kan ändå förstå att han utstrålar engagemang. Enligt programmet är han en av världens 100 mest inflytelserika personer.
Då hade vi funderat över om detta ändå skulle vara det sista abonnemangsåret: vi har ju Spotify båda, Lilia och jag. Dessutom finns det för ögonblicket 20 479 'tracks' som detta medium erbjuder. Bach 28 076, Beethoven lyckas bara få med 13 553. Det är något att vara tacksam över - men det går inte upp emot att själv sitta i konserthussalen och se allt man hör och försöka inse vad alla dessa musiker har gått igenom för att nå sin utomordentliga skicklighet.
En eftermiddag damp en tereksnäppa ned, helt oväntat. Stränderna fylldes med ivriga skådare, ända fram till ca kl 18.00, då pippin drog vidare.
Detta var den 25 maj, kanske när det var sommar. Idag är det tidig höst, 12 grader varmt och nordostliga, riktigt kalla vindar. Handskar och varma kläder är nödvändigt.
Förra veckoslutet fanns en busksångare inom räckhåll. Wapnö, strax norr om Halmstad, hade fått besök. Det var lätt att hitta, lätt att parkera och fågeln betedde sig inte olikt Kalle Ankas julaftonsfågel när den ljudligt hoppade mellan grenar och mindre träd på bara några meters håll från fotografer och andra skådare.
Som om inte busksångaren var nog, en röd glada seglade in över våra huvuden för att se vad vi höll på med.
Och som om inte heller detta var nog, så lyckades vi komma inom hör- och synhåll för en mindre flugsnappare vid Sperlingsholm, ett granngods till Wapnö. Det blev två nya kryss.
En eftermiddag kom Morris och jag att stå ganska stilla och betrakta några skärfläckor som letade ätbarheter. Troligen pågick även häckning i strandkanten. Plötsligt blev det många av dem i luften och alla störtdök mot någonting, bara femton meter ifrån oss. Till sist lösgjorde sig en kråka som lurpassat på något bo och den drog iväg över grästorven med några skärfläckor högljutt skränande efter sig.
Stenskvättorna har fått ungar. Vid Morups tånge kan man slå sig ner med den röda triften och de blå violerna omkring sig och bara vänta på att motiven ska dyka upp. Föräldrarna med en massa insekter i näbben ser till att ungarna får sitt.
För övrigt har Morups tånge gästats av sandlöpare, småsnäppa, spovsnäppa. myrsnäppa, småspov bland andra.
Dagliga promenader med Morris tillhör höjdpunkterna på "världens vackraste plats" som någon sa'.
Kommentarer
Trackback