Kvällsljuset ger stillheten lyskraft

Lilia blir allt piggare tack vare den nya medicinen. Det är en stor fröjd. Att inte den yngre generationen neurologer har samma kunskap som äldre läkare ger syn för sägen. Det är inget mer vi kan göra, var det sista beskedet hon fick av sin överläkare inom högkostnadsskyddad sjukvård. Men den gamle professorn hade en annan inställning till det hela och redan märks klara förbättringar.

Årets fågelkurs har startat. Det går till så att vi samlas i Falkenberg vid "siloparkeringen", fördelar oss bilarna och åker iväg till en lämplig fågellokal. Där upptäcker vi vad som finns, samtalar om det  och så fikar vi. Premiären begicks på Morups tånge. Trots att det inte riktigt lossnat ännu, var det ändå en del vadare som hade kommit, ljungpipare tex.


Den här letade föda i strandvattnet medan hans kompisar utförde flygkonster i luften ovanför. Det var drygt 25 ytterligare.


Rödbenan betraktade tillvaron från sin sten. Det är tacksamt när de står still. Kvällsljuset ville väl inte riktigt räcka till, varför bilden blev något mörk.. Varför ha en del alldeles röda ben? Och så långa?  Den på avstånd skymtande fisktärnan har mycket, mycket kortare ben. Men det kanske är tur; det skulle väl bli ganska sladdrigt om den måste dyka från hög höjd med ett par alldeles för långa ben.

Nu några dagar senare har brushanar anlänt. Ännu har inte hannarnas spektakulära parningsdräkter vuxit ut.

Ett par kentska tärnor satt och verkade mycket förälskade på en sten. Oupphörligt begravde de näbbarna i varandras halsgropar - eller tolkar jag det fel? Hade de riktigt välsmakande parasiter i fjädrarna? Det såg rart ut i alla fall.


En kricka, hane, letade mat i samma pöl som skogssnäppan, presenterad i ett tidigare inlägg.
Stillhet, natur (-lighet) men ingen riktig tystnad i ständiga blåsten. De bruna och gröna inslagen på huvudet lyste.


Solen gick ner en stund efter kl 20.00. Kvällsljuset är absolut obetalbart; det rymmer så mycket: en hel dags erfarenheter, ett rödaktigt skimmer som förlänar naturen ett förlåtande vemod och sist men inte minst en förhoppning om gryningen, morgondagens löftesrika budbärare. Det är bara Morris som har annat i nosen och det vill jag helst inte tänka på där hans stretar i kopplet efter intressanta tuvor.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback