Örnar på utställning
Brutus Östling berättade att han bara ägnat sig åt fågelfotografering i tio år. Nu räknas han som en av världens främsta var en slutsats man kunde dra. Den tre rum stora utställningen dominerades av generösa förstoringar av några av hans mest spännande bilder. Att se ett uppslag med tre örnar i kamp om bytet i en bok är stort - att se samma motiv i 1,30 x 1.80 m är större - (ursäkta den oavsiktiliga vitsen). Och att dessutom höra historien bakom just den bilden - ja, visst blev man inspirerad. Att han själv kände sig inspirerad förstod man. Det räcker kanske inte med att bara ha en utmärkt kamerautrustning, en blick för vad en bild kan berätta, en konstnärlig känsla för hur dramaturgin ska gestaltas, man måste ha en vilja också, drivas av sin inspiration. Det var nog det som jag upplevde starkt. Resultatet såg vi, förundradesöver och besegrades av. Att hans böcker också har intressant text gör inte saken sämre - han har lyckats få de mest kunniga fågelkännarna att medverka.
Brutus Östling berättade om de vardagliga motivens stora betydelse. Fågelbordet kunde ju ge upphov till stor dramatik bland små fåglar. Därför går jag själv vidare med den ständiga förhoppningen att få bevittna de vardagliga situationerna i fåglarnas värld. När jag en gång konverterade till katolicismen skulle man välja ett nytt namn. Att det blev Franciskus kändes väldigt naturligt.
Den egna vardagen har inte varit så dramatisk. Några åtlar har jag inte placerat ut. Men kameran får hänga med.
En kärrsnäppa ur den stora flocken på ca 30 vid Morups tånge. Här finns mat.
Ängspiplärkan underhåller i den risiga tallen vid Glommens havsbad. Lite längre bort hade törnsångaren börjat hävda revir; den kom i veckan och gnisslar sin korta strof var man går.
Att se havsörn i snöfall var stort. Att höra dessa småfåglar var tillräckligt stort. Vi får vara tacksamma över att det inte snöade - i Dalarna ligger snön djup .
Hej hej,
jag ville mest titta förbi och säga att nog är Brutus Östlings bilder fantastiska, men även dina är nog så sevärda. Jag följer varje blogginlägg och tycker att du har utvecklats en hel del på väldigt kort tid.
Franciskus-referensen är jag för obildad för att förså, men den vardagliga dramatiken i naturen förstår jag. Den facinerar även mig, även om den är svår att fånga på ett bra sätt. Min enda "lyckade" bild så tillvida är nog en revirfajt mellan två blåmesar. Finns här: http://dagensfagel.blogspot.com/2006/10/cruisin-for-bruisin.html
MVH/Anders
Det var ju denne Brutus jag nämnde på Öland. Han var med i utställning även i Halmstad i vintras. Tala om att komma fåglarna in på livet. Eller är det vi människor som tolkar in egenskaper som inte finns? Beträffande naturens dramatik så se min förra kommentar om kråkan. Då hade passat fint med en kamera.
Hälsningar
Ronnie
Ja, då har du sett hans utställning, troligen är det samma bilder om pingvinerna är med. Vi har en "svartfågelkoloni" några hundra meter härifrån. Det är mest råkor som häckar i höga tallar och för ett hiskeligt väsen. Jag har ännu inte sett kråkor bete sig som du beskrev i ett tidigare inlägg, men väl trutar, "mördartrut" som ätit både skogssnäppa och skrattmås.
Hälsningar Hans