Jag bryr mig bara om de små tingen
Om lite mer än två månader fyller jag 65. Det är en betydelsefull milstolpe. Då har jag rätt att vara hemma och ändå har (en del av) min försörjning tryggad. Dock skulle en sådan pensionärstillvarao kännas mycket främmande: att inte ha någonstans att gå eller åka till, de vanliga arbetsuppgifterna som man skött i snart 40 år skulle inte finnas kvar...
Men jag har bestämt mig, de närmaste två åren kommer jag att jobba ca 60% på tre dagar i veckan. Min rektor var mycket nöjd med detta arrangemang. Om man får vara frisk, vill säga. Det betyder att jag inte behöver ta ut hela pensionen... men å andra sidan, vilka chanser har en överviktig diabetiker att bli 95? Det kanske vore lika bra att ta ut rubbet så länge man kan.
En av mina grannar, som jag lärt känna under mina hundpromenader, har dött. Sist jag talade med honom, på sensommaren, verkade han pigg sina 88 år till trots, men har ar tydligen blivit sjuk i omgångar och legat på sjukhus. Nu är han borta och det känns tomt. På hans marker kommer gissningsvis ett antal villor att byggas även om den gamla gården förhoppningsvis blir kvar.
Ingen vet sitt öde, hur gammal man blir, vad morgondagen bär i sitt sköte eller vilka fåglar man kommer att få se.
Idag var det ett par handfullar rödvingetrastar som gick letade mat på de de nyligen snöfria åkrarna i sällskap med starar, måsfåglar och vipor. När Morris verkade nöjd fick han gå in för att sova förmiddag och jag åkte till Munkagårdsfloen, Stark vind men vårkänslan har definitiv kommit. Det hade även tio sothönor, som letade ätbara örter nere i Munkagårdsfloens grunda vatten.
Lite längre ut hade ca 130 krickor parkerat. Alla stod vända åt samma håll för att min imera avkylningen.
En bild på den del av dem hade kunnat visas men något strul har det blivit, det får vänta till ett senare tillfälle.
Kommentarer
Trackback