Rea på tid?

Det var fasligt vad tiden går. Fredag igen. Det brukar jag säga men nu var det min betydligt yngre kollega som, ja nästan, klagade över tidens flykt. Man blir allt äldre, menade han men det går för fort. Det är nog så i alla åldrar. Min pensionerade hustru klagar över tidens snabba flykt: - kan det va' så att tiden verkligen går fortare nu än förr?
Eller är det rea på tid?

Jag för min del mindes en tid i yngre dagar då snart sagt varje lördag eller söndag blev en picnic vid havet eller i någon nyutslagen bokskog. Det hinner vi aldrig nu. Och då hade vi ändå en massa, typ fyra, barn som skulle snytas, nappflaskas, lekas med, köpas grejer till och tvättas kläder för. Hur hann vi med? Och det v a r längre mellan fredagarna, det är ett som är säkert.

Just nu fängslas jag av den danska författarinnan Jette Kaarsböls bok Den stängda boken. Huvudpesonen Frederike är gift med den framgångsrike professorn och saknar inget timligt - utom just något vettigt att göra. Men konvetionen tillät ju inte kvinnor då - i slutet av 1800-talet - att ha så mycket annat än hemmat att sköta. (Himla bra bok, rekommenderas). Men hennes tid går så långsamt och detta gör henne deprimerad.

Eller är det så att man gör för lite nu, i själva verket. Nu susar kvällarna iväg, inte minst för att man blir sömnig och faller för frestelsen att somna för 00.00. Undra på att man inte hinner med allt man skulle vija göra. Mitt verksamhetsbehov har kanske löpt amok. Det jag borde göra gör jag inte. istället köper jag på mig det ena lasset pocketböcker efter det andra, börjar på någon, men hinner naturligtvis inte läsa ut den. De enda tillfällena en "bok" blir utläst är när jag kör bil till och från. CD-böcker - utan dem var man såld. Men man gör ju faktiskt något annat under tiden. Tack vare denna simultanförmåga går det att hålla något slags bildningsnivå uppe.

Morrisvovven sover, utsträckt i sin husses säng. Vi oroas för att hans mage ska ha tagit skada. Häromdan snodde han fyra kotletter som stod och svalnade. Benfria. Men hustrun hade satt tandpetare i dem för att uppnå någon finess. Nu hoppas vi bara att tandpetarnas trä mjuknar.

Nu ska jag göra lite grönt te. Enligt de senaste rönen kan diabetes typ II hållas i schack med denna dryck, tre till fyra koppar om dagen. Det borde gå - även om det svarta teet är godare. Lilia fryser och vill ha lite eld i brasan. Tjohej!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback