Hans Johansson

Naturen bjuder på sina nycker. Ett par unga fjällpipare, relativt sällsynta om jag har förstått det rätt, har slagit sig ned på Morups tånge, ute vid dubbelstenen med havet svallande utanför. De går där och letar ätbarheter i grässvålen, står stilla en liten stund och springer några kvicka steg för att åter stanna. Människor har de aldrig sett eller i alla fall inte uppfattat som hotfulla. Vi är några skådare som kommit för att få vårt livs bilder, långa dyra objektiv på exklusiva kameror. Knästående eller sittande på små fällstålar knäppte vi allt vad tygen höll. De båda fjällpiparna gick oförtrutet nära oss alla och hamnade ofta innanför närgränsen för vår optik. När de flyttade sig, flyttade vi oss efter.

Så småningom blev vi liggande raklånga i gräset och den ena gigabyten efter den andra omvandlades till fjällpiparbilder. De lite senare tillkommande såg oss stora karlar och en pensionerad dam ligga och försöka få ett "strax-underifrån-perspektiv" på de rara liven. Det måste varit en syn. Här är resultatet:






Men det var gott om andra vadare också, kustsnäppor t.ex. som drog från tångbank till tångbank och åt nervöst inför sin fortsatta resa.


En del av dessa skådare träffar man varje vecka, ibland oftare och ett särskilt slags kamratskap utvecklar sig. Det gemensamma intresset är fokus och så spelar det ingen roll vilket yrke man har eller ev. samhällsställning. Sådant är skönt. Och nu talar man om den instundande helgens eventuella tjugo sekundmeter och vilka havsfåglar som så förväntas uppenbara sig så här års. Ett lite korn av visdom: dagen efter en storm brukar en del havsfåglar komma in mot kusterna.

Till sist ställde sig de båda fjällpiparna några meter ifrån oss och började gräva ner näbben under vingen. Det såg så rart ut. Men man undrar om natten blir säker - skulle man kanske stannat och vaktat? Ett par hundra meter bort fanns en annan liten gynnare, kanske en hermelin eller möjligen en iller - meningarna gick isär.