Hans Johansson

En fördel med västlig storm är att det kommer in en del havsfågel från västerhavet. En fjällabb kunde vi, några av de kanske 20 skådare, se som kämpade i vågdalarna en bit ut på väg söderut. Tubstativet var nedtyngt av ryggsäcken, där jag lagt ett par stora stenar. Det kunde behövas för annars välter kolfiberstativet lätt i de kraftiga vindarna. Men den ideala sydvästliga vinden, det var i går. Idag var det väl en och annan havsfågel som kom inom synhåll. Men nu börjar säsongen för dem. Så vi får hoppas på mer sydvästvind och stark sådan. Alla linser, inklusive glasögon, blir alldeles saltstänkta på bara en liten stund.

En glimt ifrån det stormiga havet med en ålekråka i motvinden:


Jag tillbringade också en stund vid Morups tånges fyr. Ingenting där heller, bara de eviga bränningarna och så en och annan storskarv som inte kunde hålla sig. Fast lite senare på eftermiddagen såg jag bland larmen att det passerat lunnefågel där. Jag får hålla tillgodo med någon bild från Norge och låtsas att det var den fågeln som passerade - och att jag var där.


Det är bara att bestämma sig. Lilia och flickorna var på bio. Jag avstod. Det är skönt att vara hemma och dessutom hade jag en massa syjobb som skulle göras. Ja, faktiskt, att lappa och laga med symaskinen är riktigt roligt. Att sy i en knapp sker alltid med maskin även om det tar dubbelt så lång tid som för hand. En söm skulle lagas, ett minne från en vass kant på SAS-planet från Ivalo. Dessutom var vi på teatern igår kväll, i Varbergs fina gamla teater, där en av de egendomligaste pjäser jag sett spelades i Riksteaterns regi. Jag är en fågel nu hette detta kollage av röster och relationer, mest hämtat från ensamhetens skruvade karikatyrer som lätt skulle kunna appliceras på oss själva.

Jag förstod nog inte genast att föreställningen hade laddade budskap, det var först efter paus och en halv flaska kemiskt framställd hallondricka - eller var det skogshallon? - som jag kvicknade till och inte genast föll in i sömnens befriande dimmor. Men då kunde jag hjälpligt sätta samma de remniscenser av sammanhang som första aktens vakenhet ändå lämnat spår av. Jo, teater när den är tillräckligt utmanande - helt OK skulle man kunna säga, dock inte "kanaoun" som vissa på trakten skulle ha sagt om det var görbra.


Och så satt jag där med halv storm från nordväst utanför fönstren och ingen mening med att titta på fåglar och glodde på något TV-program och lagade gamla brallor. Morrisvovven hade slocknat på en hög ren tvätt som jag optimistiskt lagt på min säng i hopp om att någon (läs jag själv) skulle komma att vika ihop och lägga in i skåp. Ganska skönt egentligen. Ibland gick jag ut på gaveln och kikade på vindflöjeln som jag smort upp och som nu fungerar. Den svänger i vinden men håller sig stadigt mer norr om väst än söder om. Jag borde klättra upp och borra ett par hål till i fästplåten: nu sitter den bara i två skruvar.