I pingstens tid
Lördag blev en fardag. dvs vi flydde hemmet. Eller snarare vi gav oss iväg för att Emily skulle ha party. Hon hade fyllt kylen med fläskfile och potatissallad och andra grilltillbehör. Vi fick i gengäld hälsa på i Lerkil och känna syrendoften från Lilias föräldrahem, de syrener som lätt kunnat dölja ett trevåningshus.
Så skulle vi äta ute och det blev en för oss välkänd grekisk restaurang med .. och sen gjorde vi det och sen gjorde vi det... Kanske kommer jag en dag om tio år (med det snart obligatoriska tillägget: Om jag får leva och ha hälsan eller det mer kristliga Om Gud vill), i alla fall, om tio år att minnas den dagen --- eller inte alls, oavsett vad jag skrivit: Nå, grillspetten smakade bra, potatisen smakade bra och det kändes bra att gå till ett ställe som trots de obejkväma stolarna, ger en känsla av Medelhavets centrum, Odyusseus grillspett och de stora tänkarnas tzatziki. Dock - vi kände oss lätt förälskade, ett tillstånd som kan höra de unga åldringarna till mer än tonåringarna. Där verkar allt vara på blodigt allvar och kraftigt pendla mellan liv och död. Men har man känt varandra i runt 40 år, har känslostormarna mojnat och skeppet flyter stadigare på en månblank vattenspegel. Fast jag är säker på att det finns hur många 60+are som helst som inte håller med.
Livet börjar vid 60 har man ju hört, eller 65 med för den delen. Jag är av den mycket bestämda uppfattningen att livet börjar i konceptionsögonblicket och fortsätter så till dess att vår herre behagar flytta in det i evigheten. Var läste jag någonstans diskussionen mellan en protestantisk präst, en katolsk dito och en judisk församlingsföreståndare om när livet börjar? -Vid 18 veckan, svarade protestanten, politiskt helt korrekt, i konceptionsögonblicket sa' katoliken. Den judiske prästen menade att det dröjde till dess att barnen flyttat hemifrån och hunden var död.
Vi fick i alla fall fira mässa denna pingstafton och det var stort. Men vi skulle hålla oss hemifrån ett tag till. Bio - så längesedan? Men en riktig date, om så "bara" med den åldrande hustrun, kan ju inte avslutas utn bio. Men ingenstans fanns någon film som talade till våra skönhetstörstande själar. Jo, en, Se upp för dårarna eller något sådant. Så vi och fyra andra bänkade oss i Sveabiografens stolar och deltog i denna sagoaktiga historia om en turkisk superkirurg som inte fått utöva sin proffession i Sverige utan fått hålla tillgodo med att köra tunnebana. Och den handlade om dottern som ville bli polis och, ja lite annat smått och gott. Jag tror att de flesta av de fem andra åskådarna lipade rejält på slutet - av sann glädje över den fiktiva lycka som regissören Helena Bergström åskådliggjort för oss. Så ska en riktig komedi vara - glädjetårar. Mera sånt! Tillropet "Se upp för tårarna" kanske man skulle inleda vissa komedier med. Vi behöver ett antal rejäla snyftare för att hålla längtans tårkanaler i gott skick. För utan längtan blir det inget gott liv, oavsett när vi anser att det börjar.
Fåglarna har fått vara i fred för mina nyfikna blickar ett par dar. Och idag, på mors dag, ska vi iväg till något halländskt ställe med bokskog i närheten och käka lunch. Trots det kan jag inte låta bli att presentera några pippiar: en hämpling, tre kustsnäppor, en brunand i sällskap med viggar och ett viggpar till sist.
En kär hälsning till alla bloggläsare i hänrycknings tid!
Så skulle vi äta ute och det blev en för oss välkänd grekisk restaurang med .. och sen gjorde vi det och sen gjorde vi det... Kanske kommer jag en dag om tio år (med det snart obligatoriska tillägget: Om jag får leva och ha hälsan eller det mer kristliga Om Gud vill), i alla fall, om tio år att minnas den dagen --- eller inte alls, oavsett vad jag skrivit: Nå, grillspetten smakade bra, potatisen smakade bra och det kändes bra att gå till ett ställe som trots de obejkväma stolarna, ger en känsla av Medelhavets centrum, Odyusseus grillspett och de stora tänkarnas tzatziki. Dock - vi kände oss lätt förälskade, ett tillstånd som kan höra de unga åldringarna till mer än tonåringarna. Där verkar allt vara på blodigt allvar och kraftigt pendla mellan liv och död. Men har man känt varandra i runt 40 år, har känslostormarna mojnat och skeppet flyter stadigare på en månblank vattenspegel. Fast jag är säker på att det finns hur många 60+are som helst som inte håller med.
Livet börjar vid 60 har man ju hört, eller 65 med för den delen. Jag är av den mycket bestämda uppfattningen att livet börjar i konceptionsögonblicket och fortsätter så till dess att vår herre behagar flytta in det i evigheten. Var läste jag någonstans diskussionen mellan en protestantisk präst, en katolsk dito och en judisk församlingsföreståndare om när livet börjar? -Vid 18 veckan, svarade protestanten, politiskt helt korrekt, i konceptionsögonblicket sa' katoliken. Den judiske prästen menade att det dröjde till dess att barnen flyttat hemifrån och hunden var död.
Vi fick i alla fall fira mässa denna pingstafton och det var stort. Men vi skulle hålla oss hemifrån ett tag till. Bio - så längesedan? Men en riktig date, om så "bara" med den åldrande hustrun, kan ju inte avslutas utn bio. Men ingenstans fanns någon film som talade till våra skönhetstörstande själar. Jo, en, Se upp för dårarna eller något sådant. Så vi och fyra andra bänkade oss i Sveabiografens stolar och deltog i denna sagoaktiga historia om en turkisk superkirurg som inte fått utöva sin proffession i Sverige utan fått hålla tillgodo med att köra tunnebana. Och den handlade om dottern som ville bli polis och, ja lite annat smått och gott. Jag tror att de flesta av de fem andra åskådarna lipade rejält på slutet - av sann glädje över den fiktiva lycka som regissören Helena Bergström åskådliggjort för oss. Så ska en riktig komedi vara - glädjetårar. Mera sånt! Tillropet "Se upp för tårarna" kanske man skulle inleda vissa komedier med. Vi behöver ett antal rejäla snyftare för att hålla längtans tårkanaler i gott skick. För utan längtan blir det inget gott liv, oavsett när vi anser att det börjar.
Fåglarna har fått vara i fred för mina nyfikna blickar ett par dar. Och idag, på mors dag, ska vi iväg till något halländskt ställe med bokskog i närheten och käka lunch. Trots det kan jag inte låta bli att presentera några pippiar: en hämpling, tre kustsnäppor, en brunand i sällskap med viggar och ett viggpar till sist.
En kär hälsning till alla bloggläsare i hänrycknings tid!
Kommentarer
Postat av: Anders
Trevlig Pingst i efterskott!,
själv hade jag också tänkt mig en paus från skådandet i helgen, men igår eftermiddag blev det trots allt ett visst mått av hänryckning i vår Herrens hage. Plötsligen stod det en Silkeshäger vid Fysingen (nära Arlanda) och tog det lugnt. Vi drog naturligtvis (medelst pendeltåget) och man kan se resultatet på bloggen.
Första obsen i Uppland på åtta år och nytt kryss för oss. Inte dumt.
MVH/Anders
Trackback