Oemotståndligt
Våren stormar fram. Värmen på eftermiddagen för tankarna till en tid då vinter inte skulle ens vara påtänkt, uppfunnen, genomlevd, påtvingad eller vad man nu väljer för uttryck. Det gick inte att motstå. Så efter att ha plockat in alla varorna i kyl och frys, serverat Lilia kaffe och wienerbröd och erbjudit en tur till Morups tånge (hon behövde vila) tog jag mitt pick och pack och drog iväg på egen hand. Denna gång gick jag längst ut på udden. Därifrån har man god överblick över ev. toppskarvar på Lindbådan, en rad stenar ca 300 meter ut. Grunt vatten, massor med krickor och bläsänder runtomkring. Och så den lilla sensationen: årta, en hona och en hane, som ställt sig i skydd av en sten men på ganska lagom fotoavstånd för tuben med påhängd Nikon Coolpix 4500. Den är bra, rejäl och pålitlig även om desplayen är i minsta laget. Men där fick jag en massa bilder, kanske inte världens skarpaste på 400 m men urskiljbara:
Stilla, stillhet, inga andra ljud än fåglarnas, åt söder och väster finns havet. Det flyter samman i ett himmelskt dis. Endast ett ejderstreck som man följer med blicken och med kikaren antyder att det finns en fortsättning på ljuset av mer jordisk natur. Annars kunde man tro att man stod på tröskeln till de himmelska ängderna.
Så ökar och minskar fåglarnas lockrop på varandra. Det är bara dagar kvar till bobygge och äggläggning, delar av naturreservatet får inte beträdas efter 1 april.
Storspovarnas läten är karaktäristiska. Ibland lyfter en större flock och drar iväg till någon fet åker. Man kan höra dem på något avstånd. Så återkommer de plötsligt och slår sig ner på en sandbank på stranden där de blandar sig med stranskator, skärfläckor och gravänder.
Och här bor vi, bara ett par kilometer från allt detta underbara. Det är oemotståndligt.
Stilla, stillhet, inga andra ljud än fåglarnas, åt söder och väster finns havet. Det flyter samman i ett himmelskt dis. Endast ett ejderstreck som man följer med blicken och med kikaren antyder att det finns en fortsättning på ljuset av mer jordisk natur. Annars kunde man tro att man stod på tröskeln till de himmelska ängderna.
Så ökar och minskar fåglarnas lockrop på varandra. Det är bara dagar kvar till bobygge och äggläggning, delar av naturreservatet får inte beträdas efter 1 april.
Storspovarnas läten är karaktäristiska. Ibland lyfter en större flock och drar iväg till någon fet åker. Man kan höra dem på något avstånd. Så återkommer de plötsligt och slår sig ner på en sandbank på stranden där de blandar sig med stranskator, skärfläckor och gravänder.
Och här bor vi, bara ett par kilometer från allt detta underbara. Det är oemotståndligt.
Kommentarer
Trackback