Fantastiska fåglar i fyrskogen
Påsklov - bara ordet smakar bra, tidig värme som inte övertygar förrän klockan 11 på dagen, det ljusaste och skiraste solsken som inte bränner och en spirande grönska som av respekt för nattkylan inte vågar släppa taget om den skyddande jorden.
Morris och jag tog en cykeltyr norrut och exploaterade nytt land. Gamla sommarstugor, halmtäckta boningar som engång härbergerade urbefolkningen, fattigfolket, som odlade den sandiga jorden och hämtade fisk ur havet. Den stora boken om Glommen är full av de berättelserna. Tolv barn, fjorton barn, stora familjer, små ytor, dragiga hus i den ständiga blåsten. Då fanns inga vindsnurror som producerade el, inga tomma lyxvillor som bara befolkas i slutet av maj och inga små töser som rider galopp på stranden. Nu är allt så annorlunda. Men husen med halmtaken har bevarats in framtiden även om inredningen inte är densamma. Dåtidens vindsnurror, väderkvarnarna, finns överallt. De förefaller fler än de små elverken på sina stolpar, även om de flesta saknar vingar.
Vingar har däremot alla små fåglar. Det retar mig att kameran inte var med när jag såg en hop småfåglar jag säkert inte sett förut. Nu är jag inte riktigt säker på vad det var. En sävsparv såg jag dock.
Lilia var på Rödakors-kurs i Helsingborg. därför kunde jag lägga mig under bilen med gott samvete och försöka hänga upp avgasröret, där en av upphängningarna lossnat. Efter att ha böjt till en femtumsspik på lämpligt sätt, fick jag dit gummiringen som håller allt uppe. Jag trodde inte att jag fortfarande kunde ligga under en bil och föra så konstiga saker, gamla karlen. Men nu funkar det igen. Nu gäller det bara att få Fiaten igenom besiktningen också. Detta gav ett vistt hopp. Gud är god och jag menar det!
Morups tånge var mest sand idag. Sand långt ut. Högtrycket skapar långgrunda stränder och fåglarna verkar välja andra ställen att vara på. Så berättade någon att i fyrskogen, dvs de få tallar och ett antal enbuskar som tillsammans bär detta imposanta namn, ja där skulle det finnas en brandkronad kungsfågel. Det är en av de allra minsta och ovanligaste fåglar man aldrig får se. Men där var ett par som med kameran i högsta hugg försökte få den lilla brandkronade att sitta still ett par sekunder så att man fick in den i sökaren. Det var svårare än jag trodde. Till sist var jag ensam - dock efter att ha fått vägledning av ytterligare en kunnig skådare. Solen var på väg ner och jag hade nätan givit upp hoppet då den lilla fågel plötsligt satt framför nösan på mig. Flera goda tagningar!
Men då upptäckte jag att jag glömt minneskortet hemma!!! Vad gör man? Åker till akuten och ber om ett par Antialzheimer? Men som väl var passade Nikons minneskort i Canon, så nu har jag i alla fall bildbevis på att jag sett krabaten. Inga strålande bilder men ändå:
Något oskarp men ändå. Det vita ögonstrecken skiljer den från vanlig kungsfågel som också var med i samma snår.
Den undre bilden föreställer en vanlig kungsfågel. Nu ska jag sluta. Hej hopp!
Morris och jag tog en cykeltyr norrut och exploaterade nytt land. Gamla sommarstugor, halmtäckta boningar som engång härbergerade urbefolkningen, fattigfolket, som odlade den sandiga jorden och hämtade fisk ur havet. Den stora boken om Glommen är full av de berättelserna. Tolv barn, fjorton barn, stora familjer, små ytor, dragiga hus i den ständiga blåsten. Då fanns inga vindsnurror som producerade el, inga tomma lyxvillor som bara befolkas i slutet av maj och inga små töser som rider galopp på stranden. Nu är allt så annorlunda. Men husen med halmtaken har bevarats in framtiden även om inredningen inte är densamma. Dåtidens vindsnurror, väderkvarnarna, finns överallt. De förefaller fler än de små elverken på sina stolpar, även om de flesta saknar vingar.
Vingar har däremot alla små fåglar. Det retar mig att kameran inte var med när jag såg en hop småfåglar jag säkert inte sett förut. Nu är jag inte riktigt säker på vad det var. En sävsparv såg jag dock.
Lilia var på Rödakors-kurs i Helsingborg. därför kunde jag lägga mig under bilen med gott samvete och försöka hänga upp avgasröret, där en av upphängningarna lossnat. Efter att ha böjt till en femtumsspik på lämpligt sätt, fick jag dit gummiringen som håller allt uppe. Jag trodde inte att jag fortfarande kunde ligga under en bil och föra så konstiga saker, gamla karlen. Men nu funkar det igen. Nu gäller det bara att få Fiaten igenom besiktningen också. Detta gav ett vistt hopp. Gud är god och jag menar det!
Morups tånge var mest sand idag. Sand långt ut. Högtrycket skapar långgrunda stränder och fåglarna verkar välja andra ställen att vara på. Så berättade någon att i fyrskogen, dvs de få tallar och ett antal enbuskar som tillsammans bär detta imposanta namn, ja där skulle det finnas en brandkronad kungsfågel. Det är en av de allra minsta och ovanligaste fåglar man aldrig får se. Men där var ett par som med kameran i högsta hugg försökte få den lilla brandkronade att sitta still ett par sekunder så att man fick in den i sökaren. Det var svårare än jag trodde. Till sist var jag ensam - dock efter att ha fått vägledning av ytterligare en kunnig skådare. Solen var på väg ner och jag hade nätan givit upp hoppet då den lilla fågel plötsligt satt framför nösan på mig. Flera goda tagningar!
Men då upptäckte jag att jag glömt minneskortet hemma!!! Vad gör man? Åker till akuten och ber om ett par Antialzheimer? Men som väl var passade Nikons minneskort i Canon, så nu har jag i alla fall bildbevis på att jag sett krabaten. Inga strålande bilder men ändå:
Något oskarp men ändå. Det vita ögonstrecken skiljer den från vanlig kungsfågel som också var med i samma snår.
Den undre bilden föreställer en vanlig kungsfågel. Nu ska jag sluta. Hej hopp!
Kommentarer
Trackback