Ståuppkomiker
En kväll när jag inte gjort någonting alls. Jo jag satte mig i TV-soffan och halvsov. Jag minns inte vad vi tittade på, bara att jag någongång gick upp och satte på kaffe och gick ut med hunden. Men Morris ockuperade min säng senare så det var väl lika bra att återgå till TV:n, som jag nästan aldrig tittar på annars.
Jidhe hade besök av Björn Skifs minns jag nu. Det var rätt underhållande. Så zappade vi över till Öresundsbron och fick se en del av hur bygget gick till. Både kusligt och inressant. Det kostar bara 240:- per person att åka till Köpenhamn på en dagstripp, t.o.r. med någon buss. Kunde kanske vara något, några timmar på Strøget, äta några smørrebrød och ha det allmänt gott. Vi har inte varit där sedan vår improviserade bröllopsresa 1968. En dag på lovet kunde ju passa, t.ex. Eller åka till Stockholm och se Dödsdansen av Strindberg?
Men kvällen avslutade med ståuppkomikern mm Bill Bailey, en helt fantastisk ensgelsman, som i ca en och en halv timme trollband en enorm publik. Jo, jag lyckades hålla mig vaken, mesta tiden i alla fall. Och nu sitter jag här och har ett tvingande behov att få leverera ett antal bokstäver ut i etern, till kanske ingen, kanske någon som ändå glömmer av alltihop sedan. Vårt behov av tidsfördriv... är det den slags tröst vi sälva kan förse oss med i brist på bättre?
Jidhe hade besök av Björn Skifs minns jag nu. Det var rätt underhållande. Så zappade vi över till Öresundsbron och fick se en del av hur bygget gick till. Både kusligt och inressant. Det kostar bara 240:- per person att åka till Köpenhamn på en dagstripp, t.o.r. med någon buss. Kunde kanske vara något, några timmar på Strøget, äta några smørrebrød och ha det allmänt gott. Vi har inte varit där sedan vår improviserade bröllopsresa 1968. En dag på lovet kunde ju passa, t.ex. Eller åka till Stockholm och se Dödsdansen av Strindberg?
Men kvällen avslutade med ståuppkomikern mm Bill Bailey, en helt fantastisk ensgelsman, som i ca en och en halv timme trollband en enorm publik. Jo, jag lyckades hålla mig vaken, mesta tiden i alla fall. Och nu sitter jag här och har ett tvingande behov att få leverera ett antal bokstäver ut i etern, till kanske ingen, kanske någon som ändå glömmer av alltihop sedan. Vårt behov av tidsfördriv... är det den slags tröst vi sälva kan förse oss med i brist på bättre?
Kommentarer
Trackback