Död tornfalk och intellektuella killar

Nu har det hänt igen. En död fågel. Snickaren i ett av husen under uppförande knackade på och berättade om den rovfågel som låg död i det halvfärdiga garaget. Jag gick dit och plockade upp den unga tornfalk som kanske försökt undfly en hop kråkor och råkor och flytt in i garaget. Kanske var det så. Jag inbillar mig att det var den fågeln jag fotograferade för inte så många dar sedan, sittande på en elstolpe. Jag har också sett henne flyga över våra hus ett par gånger. Och så nu. När jag undersöker min senast inköpta fågelbok, Gensbøls Rovfåglar (2006), får jag veta att det finns drygt 3000 par i Sverige och mellan 350 000 och 450 000 par i hela Europa. Men antalet kråkor och råkor bara i Glommen är mäktigt. Några hundra meter härifrån ligger Krågens väg, där de svarta fåglarna håller till med sina högljudda sammankomster. Så ibland lösgör de sig och flyger målmedvetet ner mot tångbankarna vid stränderna, högljutt kraxande. Det kan inte lätt att vara tornfalk, knappt duvstor, i det sällskapet.

tornfalk död

Detta var igår, den 26:e och det gick inte att skicka ut någon blogg. Naturhistoriska muséet vill ha in fågel, djupfryst, direkt eller via polisen. Det blir nog polisen som får ta hand om den imorgon.

 

Annars går livet vidare med oförminskad hastighet. Morgontåg, eftermiddagståg, lite ledigt runtikring, turer med en hund och så skrivbordet. Dag ut. Dag in. Och så en och annan död fågel. Hur kul som helst!
Annars kan man ju meddela totalt ointressanta saker som att bilen fick service idag och att den var två kronor dyrare än servicen på den andra bilen trots att de har samma motor. Vilkn historia hade inte detta kunnat bli - om man nu velat ägna sig åt grävande journalistik.

 

Morris har lagt sig till med en ny taktik. Han kan stå nästan blickstilla och titta på en när man sitter vid datorn och betalar räkningar. Han vill något. Man fyller på vatten, delar med sig av lite salami, kollar att han har sin äckliga hundmat, Rogers Pro Gold eller något liknande tjusigt. Han gillar den inte! Endast om manhäller över den med gräddig brunsås med lite köttbitar i kanske han äter upp. Men så är han slank som en vinthund - eller varför inte en nyklippt pudel?  Men ikväll, dagen efter igår alltså, fick jag göra hans lek verklig. I en bärkasse lägger man lite Frolic eller som nu, hackar några bitar kassler, rullar ihop påsen grundeligt och se, en leksak så rolig, så rolig. Det tar max fem minuter innan han rivit upp påsen och förvandlat den till småsmulor. Tre gånger fick ha en sådan påse - du är lycklig nu, mannen.

Lilia är och simmar så jag får för en gångs skull ha TV:n för mig själv. Det är verkligen inte ofta jag blir sittande, men ikväll var det hyfsade program. Kräkmedlet Dr Phil förekom bara fram till badresan, det är bara det att jat inte längre står ut med alla USA:s medelklassiga otroheter och annat smolk i de äktenskapliga bägarna. Jo, jo, Dr Phil är ruskigt skicklig i att lösa knutarna och få folk att bli sams och börja tro på framtiden, men att se det gång på gång klarar jag inte.

 

TV-program hela kvällen - har jag tid med det? Jo, det första var på Kunskapskanalen och visade bilder från glaciärer som har tredubblat sin hastighet och snabbare än nånsin tömmer inlandsisen på Grönland ut i havet med tusentals kubikkilometer is varje år. Visserligen snöar det men utflödet är större än inflödet. Samtidigt har jorden fått betydligt mindre instrålning av solstrålar - orsak luftföroreningar. Paradoxalt nog har även avdunstningen minskat på ett oroväckande sätt, sett över de senaste decennierna.

Så kom House med sitt sista avsnitt och löste den medicinskt gordiska knuten och samtidigt visade hur den intellektuelle killen inte når fram till den han älskar - hon som egentligen älskar honom. Men blir man ensam i den intellektuelles sällskap, är det en klen tröst att ha en intellektuell kille alls, även om det är spännande ibland. Vi lever i en värld av kompromisser.

På tal om House, så här ser vårt hus ut när snön döljer marken:

vårt hus

En annan vy som möter ögat är den s.k. kanalen, en bäck som avvattnar området och rinner ut på stranden. Man anar havet i bakgrunden. Tillräckligt ödsligt och ensamt för att kännas utmanande. Här brukar Morris få springa lös.

kanalen i vinterskrud

 

Nu har kvällspromenaden tagit ut sin rätt - Morrisvovven sover i husses säng. Inte förrän han märker att jag är på väg att gå till vila, sträcker han på sig och förflyttar sig till skinnsoffan, där han sover i den falnande brasvärmen ända tills han får upp morgonvittringen av leverpastej. Han är inte det minsta intellektuell men han är ett rasande bra sällskap.

Nä, nu kommer jag inte på mer. Skrivkramp? Något ditåt.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback