Hans Johansson

Allt är inte självklart. Man tror att när man kommer hem ska allt vara som man lämnade det. I bästa fall står maten på bordet och en glad och yster stämning finns där - som vanligt. Men så säger  hustrun att det är ett under att de lever. Tidigare på dagen hade hon och Emily varit inne i Falkenberg i några ärenden. Vid en korsning kom en stor lastbil och hade så när krossat dem, millimetrar skilde och i sista stund fick han stannat bilen och de kunde fortsätta.

Igår morse råkade tåget ut för märkliga gungningar vid en viss, ganska hög hastighet. Det märktes att föraren höll igen. Jag kan ingenting om tåg men om det varit en bil hade man gissat på en trasig stötdämpare eller krängningshämmare. Sådana går sönder ibland och då påminner de mest om gamla cykelpumpar där packning har torkat: det blir inget motstånd alls.

I båda fallen hade det blivit någon rubrik i tidningen:

Lastbil krossade småbil,  mor och dotter ...

eller : Svår tågurspårning vid Anneberg .
Och så hade det fortsatt:
Vid den olycksdrabbade bansträckningen strax norr om Kungsbacka har  ett Öresundståg med 96 passagerare spårat ur i hög hastighet. Räddningsarbetet pågår och ännu är det för tidigt att säga hur många ...

Det är tur att bromsarna funkade och att tågföraren visste var gränsen för gungandet gick. Men dagens tågresor gick bra. Möjligen råkade jag ut för ett smärre missöde. Jag kom ovanligt tidigt till stationen på eftermiddagen. Ett öresundståg stod inne och dörrarna gick att öppna. Där satt jag helt för mig själv och läste någon gratistidning. Men det var grannen på spåret intill som var rätt tåg. När jag gick tillbaka för att hämta mina saker, råkade jag snubbla och stupade som en oxe rakt ner och hamnade på knäna. Det gjorde lite ont trots mattan. Men nu förstår jag att det var en påminnelse. Jag har inte brukat mina knän till det de borde användas till; att knäfalla särskilt ofta sista tiden. Uppfylld av kameror, objektiv, allehanda fåglar har jag blivit så självupptagen att jag försummat omtanke om mina elever, ödmjukhet mot mina närmaste och tacksamhet mot min Herre. Det får bli ändring på det. Allt är inte självklart.

Här flyttar man till Glommen för fåglarnas skull. Men hittar man någon endaste liten fågel i trädgården? Nehej, bara skatparet, som ensamma kalasar på talgbollarna. Fröautomaten är fortfarande nästan full och jordnötter är det bara jag som äter - dock inte de i storafågelpåsen utan de saltade. I något mindre påsar då. Men en av skådarna tipsade mig om att mata dem med djupfrysta blåbär. Det får väl bli osockrade då. Flera fåglar har en bärdiet och kanske det är hemligheten när man ska locka till sig dem. Jag får väl, likt den helige Fransicus, stå i trädgården med lite blåbär i händerna, så kanske de kommer och sätter sig på flinten? Jag tror fortfarande att de befintliga småfåglarna är rätt hemmastadda i de trädgårdar deär det finns buskar och trän. De pinnar som sticker upp i vår gräsmatta behöver minst fem år på sig att etablera fågelskydd. Allt är inte självklart.
                         

I brist på bättre får jag ta en rödhake från Särö och klippa in i bloggen. Där hade vi ingen fröautomat utan vräkte ut säckvis, ja inte allt på en gång, förstås, med solrosfrön på gräsmattan. Men fåglar kom och gladde oss.

Kanske vår nyetablerade vedstapel kan inspirera några fåglar? Igår kom nämligen två m³ torr  björkved neddimpande från ett lastbilsflak, bara så där. Ja, man måste naturligtvis ringa och beställa. Så nu ligger all veden där och en vedstapel är under uppbyggnad utefter staketet. Ett par kubukmeter räcker säkert hela nästa säsong också. När jag ser hur mycket det är, är jag mycket tacksam över den ängel som dribblade bort telefonnumren till de där 20 kubiken björk i tremeterslängder jag i ett svagt ögonblick beställde. Men ingen av oss har hört av varandra på tre månader drygt, så det är väl preskriberat.

Nu måste omsorgen om eleverna få sitt - ett antal papper ska läsas och ett prov rättas färdigt. Bye, bye birds.