Adventsmörket väcker en väv av minnen
Igår uppvaktade vi Engelbert och fick älgstek och panakotta i gengäld. Lerum ligger ju bara på 1½ timmes bilväg härifrån - bara ?! - men det är överkomligt. En utsökt tvåa med ut sikt över hela Aspen. Det väckte en massa minnen till liv. Under mina sena barnaår och tidiga tonår bodde vi inte långt därifrån kanske tio somrar. På Gullringsbo gård hyrde vi ett rum och kök. Vi hade hembiträde till lillbrorsan under några år, som mina föräldrar hyrde in i ett grannhus. Hembiträde i ett rum och kök?? Men det måste väl vara så när ens föräldrar jobbar båda och ens lillebror är så liten.
Kanske var det där som mitt fotointresse tändes. Jag var, låt oss säga tolv år, och fick en liten plastkamera och några svartvita filmer. Efter framkallningen fick jag ett antal kort där man kunde se vem som var med på kortet. Bara det var en sensation! 1955 var det nog. Men de flesta korten var suddiga. Plastlinsen var inte mycket att hurra för. När sommaren var över var kameran ett minne och fuinkade inte längre. Kanske hade mina föräldrar inte heller lust att bekosta alla suddiga kort. Det skulle dröja ytterligare fem à sex år innan jag fick en "riktig" kamera, 125:- kostade den och min dåvarande granne, fotografen, fixade den åt mig. Därefter fotograferade jag hela min gymnasietid, framkallade själv alla svartvita kort och sålde massor av dem till mina klasskamrater. Och någonstans i en garderob, finns alla diaramar med minnen från min tjugoårsålder och framåt. Det blir en lämplig uppgift för en nybliven pensionär att översätta dem till digitala foton. Nu kan jag lagra dem på min nya externa hårddisk: 320 GB dit jag redan överfört mina ca 20 000 bildfiler från datorn för back up.
Egenligen skulle jag gräva i denna kompost av minnen från de här åren. Jag märker att det finns en härva av trådar i minnesmyllan. Tar man ett försiktigt spadtag ångar minnena upp och bara väntar på att bli uppnystade. De tidiga tonårens alla hörsel- och luktintryck väller fram. Kompisar man delade allt med finns där lika levande som någonsin även om jag vet att åtminstone en av dessa kära personer lämnat de jordiska. 50 år sedan ...
Doris Lessing pekar på betydelsen av att meddela oss med varandra:
Berättaren bor djupt inne i var och en av oss. Historieberättaren finns alltid hos oss. Låt oss anta att vår värld drabbas av krig, av de fasor som vi alla utan vidare kan föreställa oss. Låt oss anta att flodvågor sköljer genom våra städer och haven stiger ... men berättaren kommer att vara med, för det är vår fantasi som formar oss, upprätthåller oss, skapar oss - på gott och på ont. Det är våra berättelser, det är berättaren som ska vederkvicka oss när vi blir sargade, sårade, ja till och med krossade. Det är berättaren, den som skapar drömmar och myter, som är vår fågel Fenix, det vi är när vi är som bäst, när vi är som mest nyskapande.
Men det som verkligen gjort intryck på mig idag, när jag läste Doris Lessings nobelföreläsning , var när hon återvänder till sina minnen från Zimbabwe och visar på hur de unga afrikanerna längtar efter böcker, böcker som de egentligen aldrig får tag i. Där skildras en skola, nästan utan ens tavelkrita men definitivt utan alla annan utrustning. Ungarna verkar vara hänvisade till att memorera eftersom skrivböcker, pennor och läroböcker bara inte finns. Och som den skickliga författare hon är, ställer hon detta mot de fina engelska skolorna där ingenting saknas men där man ofta tvingas konstatera att ungdomarna "aldrig läst en bok". Det hade man inte tid med i skuggan av datorer och DVD-filmer.
Mitt i allt detta placerar så Doris Lessing den unga afrikanska mamman med sina två små barn. Pumparna har gått sönder och i torkan, hettan och dammet tvingas mammorna att går kilometervis för att hämta vatten i sina plastdunkar. Det är lång, lång kö till påfyllningen. I handelsboden hittar hon ett sönderrivet exemplar av Tolstojs Anna Karenina. Hon läser intensivt och suger åt sig alla orden i sin läshunger. Den indiske affärsinnehavaranen blir nyfiken och frågar henne vad hon läser. - Det handlar om Ryssland, svarar hon. Men varken han eller hon vet egentligen var Ryssland ligger.
"De unga kvinnan ser honom rakt i ögonen, full av värdighet, om än rödögd av dammet. - Jag var bäst i klassen. Min lärare sa att jag var bäst."
Hon återtar läsningen: hon vill läsa färdigt stycket.
Indiern ser på de båda småbarnen och sträcker sig efter en Fanta, men modern säger: "De blir törstiga av Fanta."
Indiern vet att han inte borde göra detta, men han böjer sig ner över en stor plastdunk som står bredvid honom bakom disken och häller upp vatten i två plastmuggar som han ger barnen. Han betraktar flickan som rör på munnen när hon ser sina barn dricka. Han ger henne en mugg vatten. Det gör ont att se henne dricka, så plågsamt törstig är hon.
Nu räcker hon honom sin plastdunk som han fyller. Hon och barnen ser noga till att han inte spiller.
Hon böjer sig över boken igen. Hon läser sakta men stycket fängslar henne och hon läser om det igen.
/- - -/Hon kastar en tacksam blick på indiern, som hon vet tycker om henne och tycker synd om henne, och stiger ut i de yrande molnen.
Barnen orkar inte gråta längre, och förresten har de fått fullt med damm i halsen.
Det är tungt, å vad det är tungt, detta trampande steg för steg genom dammet som ligger i mjuka bedrägliga drivor under fötterna. Tungt, tungt - men hon är ju van vid strapatser. Tankarna dröjer kvar vid berättelsen hon har läst. Hon tänker: Hon är precis som jag i sin vita sjalett, och hon passar också barn. Det kunde ha varit jag, den där ryska flickan. Och mannen där, han älskar henne och tänker fria till henne. (Hon har bara läst detta enda stycke.) Ja, och det ska komma en man och hämta mig, ta mig bort från allt det här, mig och barnen, ja, han ska älska mig och ta hand om mig.
Hon segar sig vidare. Vattendunken är tung på axlarna. Hon trampar på. Barnen hör vattnet klucka i dunken. På halva vägen stannar hon och ställer ner den. Barnen gnäller och tar i dunken. Hon tänker att hon inte får öppna den, eftersom vinden blåser ner damm i den. Det går inte att öppna den förrän hon kommer hem.
"Vänta", säger hon till barnen. "Vänta."
Hon måste ta sig samman och fortsätta.
Hon tänker. Min lärare sa att det fanns ett bibliotek där som är större än snabbköpet, ett stort hus och det är fullt med böcker. Hon ler när hon går vidare och vinden blåser damm i ansiktet på henne. Jag är skärpt, tänker hon. Läraren sa att jag är skärpt. Skolans mest begåvade elev - sa hon att jag var. Mina barn ska bli skärpta precis som jag. Jag ska ta med dem till biblioteket, det som är fullt med böcker, och de ska gå i skolan och de ska bli lärare - min lärare sa att jag skulle kunna bli lärare. De ska bo långt härifrån och tjäna pengar. De ska bo nära det stora biblioteket och leva ett gott liv. "
Den ca åtta sidor långa nobelföreläsningen har jag läst tre gånger nu och citerat delar av den. Det är ovanligt att en text kan fängsla så. Men i den får vi se oss själva och hela vår bakgrund men också de människor i den tredje världen som inte kan stå emot sin längtan efter att få läsa - men som inte har några böcker! Doris Lessings slutord är mäktiga:
Den stackars flickan som strävar hemåt genom dammet och drömmer om en utbildning åt sina barn, tror vi att vi är bättre än hon - vi som är fullproppade med mat, har skåpen fulla med kläder och storknar i vårt överflöd?
Jag tror det är den flickan och kvinnorna, som talade om böcker och utbildning utan att ha ätit på tre dygn, som till sist kan visa vilka vi är."
Det verkar som om man måste längst ner i botten för att få syn på framtidshoppet.