Bilar som inte gör en pudel - yesterday and tomorrow
Det går ju bra det här. Varje morgon när jag kommer farande i den gamla Fiaten finns den där, parkeringsplatsen på en rivningstomt, fyra minuter från stationen. Mina Lupobilar är utbytta mot Toyotor. VW hamnade näst sist i listan över nöjda kunder. Så när Lupo 1 fick det ena efter det andra felet à 3000:- eller så, var det ingen svårighet att byta mot en bil i motsatta ändan av listan: Toyota Yaris, Today, Tomorrow osv. Det märket har flest nöjda kunder och dessutom tre års garanti. VW hade bara två år. När Lupo 2 så fick rycket och det tutade varningssignaler och alla fellampor blinkade oavbrutet och det skulle ta en vecka innan det fanns en tid, så mognade tanken att skippa den oxå. I synnerhet som verkmästaren berättade om alla andra likadana bilars alla möjliga och omöjliga fel medan kassörskan skrev ut en halv meter felrapporter på fakturan: det var ju inget konstaterat fel på bilen men man hade sprayat i alla kontakter och då försvann felet. Jätteväl använda 3488:-. Jag vet minst 100 saker jag skulle kunna köpt i stället. Eller sparat pengarna eller varför inte skänkt bort dem. Nu när jag har en Toyota Aygo skulle jag ju kunna skänka bort en tusenlapp eller så och samtidigt säga: Jag har en bil som jag inte tror går sönder och jag slipper betala för en hyfsat ny Lupo som ska nytt hjullager eller så.
Men dottern har Aygon och jag har hennes gamla Fiat Tipo (1990). Just nu går den, men det är en annan historia.
Morris behöver klippas. Han påminner något om seriefiguren Dennis' hund. Jag borde åtminstone klippa håret kring ögonen så att ha ser. När han går med nosen tryckt mot marken för att spåra upp någon tik, händer det att han krockar med en stolpe. Hans storpudelära blir väl lite tilltufsad. Men det hindrar honom inte från att springa tre racervarv i det höga gräset när husse kommer hem - han blir alldeles ifrån sig av lycka. Det är för mig en gåta hur någon kan bli så himla glad föra att jag dyker upp. Ingen annan jag känner beter sig så. Men jag tror jag vet - hundar har en fantastisk förmåga att se sanningen och det är en tröst. Det framgår i alla fall av den här dikten:
Odyssevs' hund av Hjalmar Gullberg
När till slut Odyssevs kom från seglarfärden
hem till Itaka, hans längtans ö i världen,
på hans lyckodag, i själva ankomststunden -
ack, då kände ingen honom utom hunden!
Ej arrendatorer, större eller smärre,
eller ens hans amma kände strax sin herre.
Ej den trogna hustrun, förrän frampå kvällen
då hon undersökt sin man på vissa ställen.
Inte friarskaran, män av tjusarfacket,
förrän bågen spändes och han nedsköt packet.
Att han var Odyssevs, vittberömd och tapper,
trodde de först när de sett bevis och papper ...
Hunden hade instinkt, hunden hade sinnen,
finare än människornas bleka minnen.
Skällande av glädje for han ur sin koja -
och till tårar rördes han som kom från Troja.
Så var vedermödan slut och kungen frälsad.
Fröjda sig må den som av ett djur blir hälsad!
Detta gäller kanske inte bara hundar. Hästar hälsar sina ägarinnor med jubel och t.o.m. dotterns hamstrar verkar spralliga när hon dyker upp. Jag har en känsla av att Fiaten ler förtjust när jag närmar mig, särskilt nu som den fått nya sensorer. Men det är som sagt en annan historia.
Nu till det mer avancerade nöjet, fortsätta läsningen av elevernas olika skrivmödor.
Men dottern har Aygon och jag har hennes gamla Fiat Tipo (1990). Just nu går den, men det är en annan historia.
Morris behöver klippas. Han påminner något om seriefiguren Dennis' hund. Jag borde åtminstone klippa håret kring ögonen så att ha ser. När han går med nosen tryckt mot marken för att spåra upp någon tik, händer det att han krockar med en stolpe. Hans storpudelära blir väl lite tilltufsad. Men det hindrar honom inte från att springa tre racervarv i det höga gräset när husse kommer hem - han blir alldeles ifrån sig av lycka. Det är för mig en gåta hur någon kan bli så himla glad föra att jag dyker upp. Ingen annan jag känner beter sig så. Men jag tror jag vet - hundar har en fantastisk förmåga att se sanningen och det är en tröst. Det framgår i alla fall av den här dikten:
Odyssevs' hund av Hjalmar Gullberg
När till slut Odyssevs kom från seglarfärden
hem till Itaka, hans längtans ö i världen,
på hans lyckodag, i själva ankomststunden -
ack, då kände ingen honom utom hunden!
Ej arrendatorer, större eller smärre,
eller ens hans amma kände strax sin herre.
Ej den trogna hustrun, förrän frampå kvällen
då hon undersökt sin man på vissa ställen.
Inte friarskaran, män av tjusarfacket,
förrän bågen spändes och han nedsköt packet.
Att han var Odyssevs, vittberömd och tapper,
trodde de först när de sett bevis och papper ...
Hunden hade instinkt, hunden hade sinnen,
finare än människornas bleka minnen.
Skällande av glädje for han ur sin koja -
och till tårar rördes han som kom från Troja.
Så var vedermödan slut och kungen frälsad.
Fröjda sig må den som av ett djur blir hälsad!
Detta gäller kanske inte bara hundar. Hästar hälsar sina ägarinnor med jubel och t.o.m. dotterns hamstrar verkar spralliga när hon dyker upp. Jag har en känsla av att Fiaten ler förtjust när jag närmar mig, särskilt nu som den fått nya sensorer. Men det är som sagt en annan historia.
Nu till det mer avancerade nöjet, fortsätta läsningen av elevernas olika skrivmödor.
Kommentarer
Trackback