Det är bara dina tankar som är outgrundliga
Egentligen hinner jag inte sitta här och skriva. Kanske är det ett slags avstressande samtal med sig själv att skriva lite blogg. Eller så är det en stilla förberedelse inför det tillstånd som (kanske ännu inte? drabbat en) möjligen kommer - när man talar med sig själv. Praktiskt, man hör ju allt sämre och det blir ibland svårt att veta vad hustrun säger och då vill man ju inte blamera sig och ständigt säga -Va?? Fast det gör man.
Nå, hemma finns ingen uppkoppling. 3G-nätet verkar ha ballat ur. Så jag sitter här på skolan och gör lite småjobb i väntan på 3:ornas utvecklingssamtal (ingen anmäld över huvud taget). Men de flesta vet att det kommer att gå vägen. De som är osäkra har också tydligt flaggat för att allt inte är på topp och vet det säkert. Men det verkar ju kass att sitta och vänta på ingenting. Nej, det är Öppet hus för alla blivande elever och de ska man finnas. Egentligen borde vi gamlingar ställas i avdelningen jämte skelettet och utgöra exempel på homo geriatricus eller liknande. Men det är nog orättvist, rektor vill ju att man aldrig ska sluta. Uppmuntrande är det ju. Oxå så är det väl det att man är så himla förtjust i sitt jobb, faktiskt. Det går inte att dölja. Hustrun önskar ju att man slutar bums. Ja, det är kluvet, livet utanför skolan är också en realitet som man kan göra så mycket av. Alla planerade utflykter har hamnat i malpåsen i väntan på att allt praktiskt ska bli klart.
Igår kväll var Morrisvovven och jag nere vid havet, ganska sent. Det sista ljuset svävade över tångvalkarna och vågorna fräste in mot stranden i sin evigt suckande takt. Hälsningar från alla lyckliga dagar där himlen och havet bländade själen, där gemenskap, kärlek och glädje formade framtiden. Eller hälsningar från alla som "blev där", som inte återvände efter båtturen, simturen eller oturen...
Jag har nog blivit beroende av stranden och havet - nu får jag rika tillfällen att vara vara där. Då är det gott att ha det man är beroende av på nära håll. Lyckan är att ha ett hav. Eller som Göra Palm skaldar:
Nå, hemma finns ingen uppkoppling. 3G-nätet verkar ha ballat ur. Så jag sitter här på skolan och gör lite småjobb i väntan på 3:ornas utvecklingssamtal (ingen anmäld över huvud taget). Men de flesta vet att det kommer att gå vägen. De som är osäkra har också tydligt flaggat för att allt inte är på topp och vet det säkert. Men det verkar ju kass att sitta och vänta på ingenting. Nej, det är Öppet hus för alla blivande elever och de ska man finnas. Egentligen borde vi gamlingar ställas i avdelningen jämte skelettet och utgöra exempel på homo geriatricus eller liknande. Men det är nog orättvist, rektor vill ju att man aldrig ska sluta. Uppmuntrande är det ju. Oxå så är det väl det att man är så himla förtjust i sitt jobb, faktiskt. Det går inte att dölja. Hustrun önskar ju att man slutar bums. Ja, det är kluvet, livet utanför skolan är också en realitet som man kan göra så mycket av. Alla planerade utflykter har hamnat i malpåsen i väntan på att allt praktiskt ska bli klart.
Igår kväll var Morrisvovven och jag nere vid havet, ganska sent. Det sista ljuset svävade över tångvalkarna och vågorna fräste in mot stranden i sin evigt suckande takt. Hälsningar från alla lyckliga dagar där himlen och havet bländade själen, där gemenskap, kärlek och glädje formade framtiden. Eller hälsningar från alla som "blev där", som inte återvände efter båtturen, simturen eller oturen...
Jag har nog blivit beroende av stranden och havet - nu får jag rika tillfällen att vara vara där. Då är det gott att ha det man är beroende av på nära håll. Lyckan är att ha ett hav. Eller som Göra Palm skaldar:
Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.
Kommentarer
Trackback