Slimline, slimline - inte bara du
En av de skönaste känslorna som finns är att lämna tillbaka en tjock bunt redovisningar, ett trettiotal djupdykningar i världslitteraturen eller ca 175 sidor text att bedöma. Jämfört med att rätta prov är detta dessutom en lisa för själen. Man möter mogna kommentarer av unga vuxna människor som på olika sätt väver sina egna livserfarenheter i romangestalternas och författarnas livsöden. Vissa elever har mognat och kanske rentav passerat en del som kallar sig vuxna. Imorgon ska de återlämnas och skrivbordet blir tillfälligt tomt i väntan på nästa anstormning. Ingen av dem läser ändå detta så man kan lika gärna ösa på lite.
Tåget idag var också en lisa för själen. En nästan tom tystkupé och lite smuligt rågbröd. Det är lätt att glömma Pressbyråns kaffeochbulleàfemtonspänn, men sanningen är väl den att det var det godaste. Då min kroppskonstitution nu inte är den allra bästa med en viss (klädsam, tycker jag själv) övervikt, kommer just detta att påverka min matsedel. De dagar jag inte faller som en sten och glufsar i mig en pizza, håller jag strikt på det svarta rågbrödet. Det är egentligen bara bristen på konsekvens som förhindrar att jag inte ser ut som en vinthund, strängt taget ett obetydligt karaktärsfel, som man inte alls skulle behöva fästa sig vid.
Men min diabetessköterska har med stor tydlighet gjort klart att träben och porslinsöga skulle kunna bli konsekvensen av inkonsekvensen, så att säga. Det är inget jag drömmer om även om jag sett snygga träben i ädelträ och även propra porslinsögon (som kunde matcha glasögonen kanske).
Den dagen för drygt elva år sedan denna sjukdom uppdagades, fick mitt liv ett nytt innehåll. Det var då vi bestämde oss för att en hund skulle införskaffas. Yngsta dottern hade länge sagt att ”När David flyttar hemifrån, då ska jag ha en hund”. Och nu hade David flyttat hemifrån varför vi åkte till Elisabeth Drake, en ledande storpudeluppfödare, antagligen den bästa, och tittade ut en valp. ”Se inte en valp i ögonen, då är du förlorad” hade en kollega sagt. Vi blev sju gånger förlorade, eller kanske sju gånger sju gånger förlorade, men vi kunde bara ha en av dessa underbara små familjemedlemmar, som sträckte sig upp, stående på bakbenen, för att dela ut sin kärvänliga slickar. För säkerhets skulle fick vi med oss lite pudelhår från den blivande Mouricevovven för att Emily skulle få lukta lite då och då. Pälsdjursallergin hade även hon ont av. Men det verkade inte vara så farligt.
När valpen blivit åtta veckor och sommarlovet precis börjat, fick vi hämta hem underverket. Vi hade fått för oss att han skulle sova på köksgolvet i en nytillverkad säng med mjuk madrass. En av oss skulle sova jämte valpen. Där började hundlivet, så att säga. Det slutade med att vi alla låg på köksgolvet för att hålla den lille sällskap.
Nu har det gått drygt elva år sedan den gången och Morrisvovven har blivit en äldre herre med utpräglad smak för rostbiff och falukorv. Rostbiffen fick han av husse i morse –bästföredatum närmade sig och, ja, det slank ner så att säga, med god fart. Vid hemkomsten på eftermiddagen fick jag veta att han olovandes satt i sig en färdiglagad falukorv med ostgratäng och allt. ”Djävla hund” undslapp sig den annars så fromma hustrun. Husse fick trösta. Men jag drar mig till minnes en passage i Oliver Twist, där barnhemsföreståndaren, efter att Oliver löpt amok på begravningsbyrån, varnar för att ge barn kött, då kan de nämligen bli ohanterliga. Rostbiffen!!! Att man aldrig lär sig!
Så där satt jag nu på tåget och pillade i mig grova rågsmulor med cheddarost och tänkte på min framtida viktminskning. Men hemma har jag lagt upp ett lager med nyttigheter: djupfrysta skalade räkor, tomater och gurkor, majskorn på burk, ananas på burk , oliver, crabfish (vet inte om det är så nyttigt egentligen), mer oliver, kycklingfiléer, ja listan kunde bli längre. Det blir fantastiskt goda sallader som jag frossar på med en skvätt Rhode Islandsås.
Stengubbarna jobbar hårt på att bli klara. Nu har de grävt ett megahål i en tomthörnet för att få ned en 200-literstunna. Det ska nämligen bli fontän! Där kan jag sitta och mata fåglarna på gamladar. Sätter jag mig en bit ifrån går dt ju också att titta på dem i kikare. Ett skådarliv som heter duga.