Hans Johansson

Igår var hustrun och jag på konserthuset och lyssnade till ett musikaliskt program exekverat av Promsorkestern (hemvärnets orkester (!) finns hemvärnet kvar???). Det visade sig vara ett mycket välspelande gäng, där kärnan utgjordes av pensionärer men med ett påfallande ungt inslag. Det ökar ju oddsen för att pesnionärstiden kan bli något bra. Själva upplägget var Lilias idé, ett slags Farsdagsfirandeiförvägsåattsäga.

Det är alltid så oerhört utmanande att komma till konserthuset. I vanliga fall, menar jag. Promsorkesterns program var genomgående av det mer lättviktiga slaget även om det fanns  mer ekvilibristiska inslag. Lättsmält med andra ord. Lasse Dahlqvist och allsång. Ballonger som smällde och så huvudnumret - att vifta med flaggor till Elgars Pomp and Circumstance. Som grädde på moset (BOKSTAVLINGEN) hade Lotta Engberg engagerats som solist och presentatör. Jag längtar efter någon konsert med något riktigt svårtillgängligt efter det här, bara för att balansera upp. Magnus Bäcklund var också med och sjöng några låtar. Jag borde ju veta vem det var, men det gjorde jag inte. Kanske för att Fame Factory och segrare i Melodifestivaler inte är min grej, typ. (Typ)

Utanför på gatan står sju pallar med marksten. I nästa vecka kommer stengänget att förändra parkeringsplats mm och det kommer att se så himla fint ut. Det kan man glädja sig åt ... Fast ärligt talat, det är inte det som fyller tillvaron med tankar.

Efter denna första göteborgsresa var det dags för nästa. Anna och Emily, de två yngsta döttrarna, återvände efter en vecka på Las Palmas efter en lyckad pensionärsresa. Det var nästan bara oldies där plus ett antal kloner i 25-årsåldern, manliga förstås, som solat så hårt att underhudsfettet trängt ut genom porerna. 50 mil, nästan Today, Tomorrow, Toyota. Jag har aldrig varit på Kanarieöarna.

Stranden lika blåsig som vanligt, eller kanske blåsigare. Hästhovar, alltså inga blommor, utan spåren av åtta hästar syntes i sanden. Hur jag vet det? Jag kunde räkna dem, åtta ryttarinnor på avstånd. Morrisvovven vädrade vind, viftade vänligt.

Fars dag, lilla uppvaktningen med flaska och delfinmugg, telefonsamtal och kanske någon som glömde. Jag är inte mycket för uppvaktningar av detta slag. Det är dock alltid roligt att träffa några barn och barnbarn.

Min fågelkamera, Contaxen i fickformat, var med på kanarieresan. När bilderna skulle föras över till datorn blev det något fel och allt verkade ha försvunnit. Jag har själv drabbats av eländet i början där en del fågelbilder gick i stöpet. Men dessa båda systrar satte igång att be för semesterkorten. Därpå tog svärson Johan över, konstaterade att bilderna var borta men lyckades på något för mig övernaturligt sätt få dem tillbaka. Änglavakt, bön hjälper, lättnaden var total.

I Falkenberg kan man fira katolsk mässa varannan söndag. Så gjorde vi kl 17.00 i Hertings lånade kyrka. Stilla, enkelt, ingen orgel, tveksam sång men ändå många gånger innerligare än tutet och blåset från gårdagen. Det mest djupa och det innerst fordolda får man lyssna noga efter och kanske man får höra något av det. Men då ska man inte ha bråttom, inte jaga efter vind, inte lyssna efter det politiskt korrekta. Gammaltestamentliga texten handlade om Elia som får en kaka bröd och lite vatten av en fattig änka, vars oljekrus och mjölkruka därefter inte tog slut på ett bra tag (1. Kung 17:10 - 16). Typiskt under. Vi får tro det. mitt i en värld av tvärsäkert vetande och ovetande. Det gör tron lite hemlighetsfull, ett mysterium som verkar litet som ett senapskorn men som kan ... ja, ja, det där vet du redan.

Därför ber jag för dig,
att det ska gå dig väl,
att du ska få frid och sammanhang ,
att allt det som du inte har hunnit med ska hinnas med
och att det blir riktigt bra,
att det som kan vara skadat ska bli helat
och att du ska bli glad och trygg igen.


När man lämnat över något behöver man inte oroa sig mer.