Nu blåser det igen
Konserten på Kronhuset med Göteborgsmusiken är slut. Publiken infann sig ca en timme i förväg för att få de bästa platserna vid kaffeborden. Det var lite av en chock att alla verkade ha varit pensionärer sådär tio år eller så. Jag kände mig inte riktigt hemma. Troligen har jag kommit en kris på spåren, 60-årskrisen, 65-årskrisen eller varför inte 70-årskrisen? Min egen förestående pensionering är inget jag kan prata bort eller trixa med. Fett chill, va? Den debuterar tidigt, det vill jag lova. Det kanske ändrar sig när jag en gång lämnar lärarjobbet. Men nu är jag omgiven av unga människor dagarna i ända. Ja, tom. de kolleger som är nästan lika gamla som jag, fem à sex år yngre bara, verkar stå med bägge fötterna i ungdomens källa och med tårna suga upp ungdomselixiret. Ångest!!! Jag vill inte bli gammal! Ja, nån gång måste jag också få brista ut, kämpa emot lite fast jag vet att det inget tjänar till. Gamla oxar blir pålägg och jag får vara tacksam över att jag ännu kan stå upp och gå även om jag skulle misslyckas rätt rejält med att springa.
Ja, publiken fanns alltså på plats i god tid, så även vi. Lilia har varit där många gånger, för mig var det första. Denna kväll var programmet smockat med klämmigajullåtar ackompanjerade av ett korsord, ett melodikryss, där man skulle lista ut vem som var vanlig ren eller att ordet tomte ingick i låtens rubrik på lodrätt åtta. Ett lösenord skulle också knäckas. Risgrynsgröt, jo man tackar. Till sist blev det första pris till en dam och andra pris och tröstpris till tvenne nya damer. Ty damerna dominerade.
Jag tror inte jag besöker ett melodikryss igen även om jag mer än gärna lyssnar till Göteborgsmusikens övriga konserter. Gissningarna pågick högljutt alltmedan den mycket duktiga sopranen från operan tog sig igenom O helga natt. Hon sjöng starkt, men lyckades ändå inte överrösta de ihärdigaste damerna vid angränsande bord. Vem var nu den där av bröderna Cartwright, han som inte var Ada'm (!) och som skulle in på vågrätt sju. Fyra bokstäver.
Orketstern, Göteborgsmusiken, är en mycket skicklig blåsorkester. Halsbrytande arrangemang förde dem av oss som hade lite hörsel kvar igenom hela julaftonens Kalle Ankaprogram. Leksaskorkestern marscherade inför våra inre ögon, alla Dieneys figurer utförde sina konster till orkesterns ackompanjemang. Det var verkligen värt att vara med om ... om inte dessa olycksaliga tävlingsmänniskor till varje pris måste diskutera melodikrysset. Samtidigt.
Emily har entreprenad på julklappsinslagning. Hon gör det med glädje och vackra paket blir det.
Man måste bevara barnet inom sig så länge det går.
Morris och jag tog oss till sist ut. Nu har det börjat blåsa, riktigt ordentligt. Det är 8 grader varmt när klockan närmar sig 22 på kvällen, nästan sommar alltså. Badbyxorna har jag hittat, de ligger i den andra ryggsäcken tillsammans med mitt träningsoutfit (oj, nu blev jag bara 30 eller så, slänger mig med modernaste mainstreamvokabulären och låtsas att min pensionskris inte finns). Sanningen är att jag inte tänker bada i havet i det här vädret, om nu någon trodde det. Men jag har i alla fall varit på Klitterbadet och provat mitt nya årskort. En gång hittills. En gång är ingen gång. Oh sanning, varför är du så grym?
I dagarna har jag i alla fall äntrat stegen och skruvat fast vindflöjeln som Lilia beställde i somras. Det tog tretton minuter att få den på plats, tretton sketna minuter som jag skjutit på i ett par månader. Undrar hur många minuter det blir sammanlagt?
Ja, publiken fanns alltså på plats i god tid, så även vi. Lilia har varit där många gånger, för mig var det första. Denna kväll var programmet smockat med klämmigajullåtar ackompanjerade av ett korsord, ett melodikryss, där man skulle lista ut vem som var vanlig ren eller att ordet tomte ingick i låtens rubrik på lodrätt åtta. Ett lösenord skulle också knäckas. Risgrynsgröt, jo man tackar. Till sist blev det första pris till en dam och andra pris och tröstpris till tvenne nya damer. Ty damerna dominerade.
Jag tror inte jag besöker ett melodikryss igen även om jag mer än gärna lyssnar till Göteborgsmusikens övriga konserter. Gissningarna pågick högljutt alltmedan den mycket duktiga sopranen från operan tog sig igenom O helga natt. Hon sjöng starkt, men lyckades ändå inte överrösta de ihärdigaste damerna vid angränsande bord. Vem var nu den där av bröderna Cartwright, han som inte var Ada'm (!) och som skulle in på vågrätt sju. Fyra bokstäver.
Orketstern, Göteborgsmusiken, är en mycket skicklig blåsorkester. Halsbrytande arrangemang förde dem av oss som hade lite hörsel kvar igenom hela julaftonens Kalle Ankaprogram. Leksaskorkestern marscherade inför våra inre ögon, alla Dieneys figurer utförde sina konster till orkesterns ackompanjemang. Det var verkligen värt att vara med om ... om inte dessa olycksaliga tävlingsmänniskor till varje pris måste diskutera melodikrysset. Samtidigt.
Emily har entreprenad på julklappsinslagning. Hon gör det med glädje och vackra paket blir det.
Man måste bevara barnet inom sig så länge det går.
Morris och jag tog oss till sist ut. Nu har det börjat blåsa, riktigt ordentligt. Det är 8 grader varmt när klockan närmar sig 22 på kvällen, nästan sommar alltså. Badbyxorna har jag hittat, de ligger i den andra ryggsäcken tillsammans med mitt träningsoutfit (oj, nu blev jag bara 30 eller så, slänger mig med modernaste mainstreamvokabulären och låtsas att min pensionskris inte finns). Sanningen är att jag inte tänker bada i havet i det här vädret, om nu någon trodde det. Men jag har i alla fall varit på Klitterbadet och provat mitt nya årskort. En gång hittills. En gång är ingen gång. Oh sanning, varför är du så grym?
I dagarna har jag i alla fall äntrat stegen och skruvat fast vindflöjeln som Lilia beställde i somras. Det tog tretton minuter att få den på plats, tretton sketna minuter som jag skjutit på i ett par månader. Undrar hur många minuter det blir sammanlagt?
Kommentarer
Trackback