Göteborg i våra hjärtan
OK, Falkenberg, du får en match. I eftermiddag har jag gått i leksaksaffärer , bokhandel, textilvaruhus etc och nosat reda på julklappar. Det är tur att det finns barnbarn, dom vet i alla fall vad dom vill ha. Rejäla grejer, eller boken den och den. Så ska det vara. Hustrun ville ha en städhjälp, en kock och något annat som försvann i magen på den lille nal´len. Jag var inte säker på att hon menade mig. Jag tror inte att hon menade någon anan heller utan det var bara ett uttryck för att man har allt man behöver men skulle vilja slippa vissa tråkiga.
Men vad går upp mot en stilla promenad genom gågatorna kring Kungstorget? In i lilla tvålbutiken, som bara har handgjord tvål - och där träffa en gammal kollega och uppliva ett dussin minnen så där i förbifarten? Men min favorit Imperial Leather hade dom inte. Däremot fanns det en trögflytande grön någonting som sades skulle innehålla ekmosseextrakt, thy detta innehåller Imperial Leather, får man veta när man hittar tvålreceptet på Internätet. Magen får sitt i Saluhallens kebabställe. Jag gillar det stilla sorlet av förväntan och igenkännande. Kebabmannen samtalar med en god vän, antagligen på turkiska, och jag tänker omedelbart på den melankoliske nobelpristagaren Oran Pamuk. Hette han Oran? Det är ett gott samtal de har, så mycket förstår jag, och det livar upp mig. Det skulle lika gärna kunna varit i Istanbul, i någon basar, där en serverade kebab och en annan blev betjänad. Man behöver inte åka så långt, tänkte jag, inte utan en viss tacksamhet. Resa är kul men tar också tid.
Vidare, ut från korvhärvorna och de gödda kalvarna för att hitta fler julgåvor. Atmosfären i den här delen av stan är så positiv. Det kanske går att säga lätt då jag nästan aldrig är här. Fem decennier av goda minnen har lagrats i hjärnan, från tonåren genom alla taxiår, då jag fick köra hem färdtjänstens tanter och farbröder, överlastade med alla härligheter från Saluhallen, till de senaste årens fåtaliga inköpsrundor. I min ungdomstid var det inte så mycket ljusdekorationer mellan alla hus. Det var däremot mer snö som lyste upp gatorna.
I Wettergrens bokhandel nere på hörnet till V. Hamngatan är det nästan ingen kö. Snabbt blir jag visad till hyllan för Enid Blyton - ett barnbarn har spårat in där, och sedan till pappersavdelningen, där jag genast får tag det önskade. Oväntat men inte dessto mindre roligt. Vad hustrun får för julklapp vill jag inte avslöja, men jag räknar med att få glädje av den själv.
Återvänder till skolan och möter ett gäng elever som ska lämna in arbeten! Ja, där blir mitt jullov inbokat. Men plötsligt slår det mig att det som verkar vara ett avbrott i ens arbetsliv egentligen inte alls är så mycket avbrott: bloggarna (i dubbelbemärkelse) fortgår antagligen som vanligt och rättningshögarna rejält påfyllda. Det heliga arbetet ger en god del av meningen med föreningen och jag är lycklig nog att ha ganska mycket av den varan.
Nu ska jag strax möta Lilia vid Kronhuset. Go' eftermiddag.
Men vad går upp mot en stilla promenad genom gågatorna kring Kungstorget? In i lilla tvålbutiken, som bara har handgjord tvål - och där träffa en gammal kollega och uppliva ett dussin minnen så där i förbifarten? Men min favorit Imperial Leather hade dom inte. Däremot fanns det en trögflytande grön någonting som sades skulle innehålla ekmosseextrakt, thy detta innehåller Imperial Leather, får man veta när man hittar tvålreceptet på Internätet. Magen får sitt i Saluhallens kebabställe. Jag gillar det stilla sorlet av förväntan och igenkännande. Kebabmannen samtalar med en god vän, antagligen på turkiska, och jag tänker omedelbart på den melankoliske nobelpristagaren Oran Pamuk. Hette han Oran? Det är ett gott samtal de har, så mycket förstår jag, och det livar upp mig. Det skulle lika gärna kunna varit i Istanbul, i någon basar, där en serverade kebab och en annan blev betjänad. Man behöver inte åka så långt, tänkte jag, inte utan en viss tacksamhet. Resa är kul men tar också tid.
Vidare, ut från korvhärvorna och de gödda kalvarna för att hitta fler julgåvor. Atmosfären i den här delen av stan är så positiv. Det kanske går att säga lätt då jag nästan aldrig är här. Fem decennier av goda minnen har lagrats i hjärnan, från tonåren genom alla taxiår, då jag fick köra hem färdtjänstens tanter och farbröder, överlastade med alla härligheter från Saluhallen, till de senaste årens fåtaliga inköpsrundor. I min ungdomstid var det inte så mycket ljusdekorationer mellan alla hus. Det var däremot mer snö som lyste upp gatorna.
I Wettergrens bokhandel nere på hörnet till V. Hamngatan är det nästan ingen kö. Snabbt blir jag visad till hyllan för Enid Blyton - ett barnbarn har spårat in där, och sedan till pappersavdelningen, där jag genast får tag det önskade. Oväntat men inte dessto mindre roligt. Vad hustrun får för julklapp vill jag inte avslöja, men jag räknar med att få glädje av den själv.
Återvänder till skolan och möter ett gäng elever som ska lämna in arbeten! Ja, där blir mitt jullov inbokat. Men plötsligt slår det mig att det som verkar vara ett avbrott i ens arbetsliv egentligen inte alls är så mycket avbrott: bloggarna (i dubbelbemärkelse) fortgår antagligen som vanligt och rättningshögarna rejält påfyllda. Det heliga arbetet ger en god del av meningen med föreningen och jag är lycklig nog att ha ganska mycket av den varan.
Nu ska jag strax möta Lilia vid Kronhuset. Go' eftermiddag.
Kommentarer
Trackback